Partiledare

Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.

Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.

Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.

Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.

Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.

Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.