Centerpartiets kris

Centerpartiets pågående kommundagar, tillsammans med dåliga opinionssiffror, har inneburit ett stort såväl media- som bloggfokus på partiet. Kritiken kommer nästan uteslutande från vänster och från socialdemokrater som ägnar fascinerande mycket uppmärksamhet åt ett så litet parti som Centerpartiet. Det är lätt att tro att Centern är Socialdemokraternas huvudmotståndare i valet och det är svårt att se ett scenario där till exempel Moderaterna skulle ägna Vänsterpartiet samma typ av uppmärksamhet.

Kritiken går enkelt uttryckt ut på att Centerpartiet har svikit sina kärnväljare - landsbygden, kärnkraftsmotståndarna och socialliberalerna. Därmed har man, om man ska tro den socialdemokratiske partistyrelseledamoten Peter Hultqvist och hans artikel i Aftonbladet, spelat ut sin roll inom svensk politik. Istället låter man, fritt tolkat, Stureplanscenterns nyliberalism härja fritt med stöd från Timbrohögern.

Till dessa socialdemokrater måste jag meddela att Stureplanscenterns inflytande inom partiet tyvärr är högst begränsat. I övrigt anser jag att man har svikit:

- glesbygden; om man anser att glesbygd nödvändigtvis måste betyda bidragsberoende och allmosor. Däremot har man gynnat just glesbygden om man tror att bättre företagsvillkor, regelförenklingar och en mer rimlig beskattning är nödvändig för att möjliggöra en vettig försörjning i svåra förhållanden,

- kärnkraftsmotståndarna; om man tror att dessa individer endast bryr sig om en fråga och helt har missat klimatförändringarna. Om man däremot tror att kärnkraftsmotståndare istället är just miljöaktivister som kan ta till sig ny kunskap så har man tagit ett historiskt nödvändigt miljöansvar. Att kritisera Peter Hultqvist och Socialdemokraternas satsningar på polsk kolkraft istället för svensk kärnkraft handlar just om miljöhänsyn, även om det går emot en 40 år gammal folkomröstning, och

- socialliberalerna; om man inte inser att kritiken är en fin omskrivning för att man distansierat sig från den socialdemokratiska linjen med förtidspensionerande för att nu istället se till att Sverige 2009, mitt i en av världshistoriens största kriser, hade 40 000 fler sysselsatta under högkonjunktur och S-styre 2006.

Enligt dessa socialdemokratiska kritiker har partiet gjort en högervridning och därmed tappat sina kärnväljare och spelat ut sin roll i svensk politik. Detta är rent nonsens. Opinionssiffrorna var precis lika dåliga under mitten av 90-talet då man agerade stödparti till styrande Socialdemokraterna.

Jag är den första att applådera om partiet gått till höger och jag skulle gärna se ett större inflytande just från Stureplanscentern. Klart är i alla fall att partiet behövs och kan spela en viktig roll. Sverige behöver ett parti som tydligt driver frågor som innebär att vi får

- bättre villkor för företagande,

- en realistisk miljöpolitik som innebär att vi accepterar att bilar finns och försöker lösa problemen mot den bakgrunden,

- sänkta marginalskatter och därmed ökat arbete av de som rimligen är de mest produktiva i samhället,

- justeringar av LAS för att ge till exempel ungdomar och invandrare en chans på en tuff arbetsmarknad som idag endast gynnar de redan etablerade i samhället, och

- sänkt skatt inom tjänstesektorn och därmed en direkt ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft.

Kort sagt, att Socialdemokraterna ägnar så mycket tid, kraft och intresse åt Centerpartiet är ett kvitto på att det är på rätt väg. Jag tror att det finns mängder med väljare som är beredda att lägga sin röst på ett parti som så tydligt distanserar sig från det Socialdemokraterna representerar i form av socialism, bristande realism, politikerstyre, förmynderi och bristande respekt för individen i den kollektiva samhällskroppen.

Den som vill gräva djupare i den socialdemokratiska kritiken mot Centerpartiet kan bland annat läsa följande bloggar: Kristina Meltin Westerlund, Ola Möller, Roger Jönsson och Peter Andersson. Den som föredrar lite motvikt kan läsa Per Ankersjös och Johan Hedins alltid läsvärda bloggar.

Är ingen lön bättre än låg lön?

Förra veckan släppte Timbro en rapport skriven av Anders Bornhäll och Hans Westerberg som är läsvärd och som också kommenterats av Dick Erixon. Författarna har jämfört somaliska invandrare i Östergötland med samma grupp i Minnesota, USA. I det svenska exemplet är arbetslösheten över 70 % medan somalierna i USA varit mer än tre gånger så framgångsrika att lösa sin egen försörjning.

Exemplet är intressant eftersom det handlar om en grupp som ofta har ganska låga kvalifikationer och där många är analfabeter. Ur ett krasst marknadsekonomiskt perspektiv är dessa individer därmed oförmögna att utföra ett tillräckligt kvalificerat arbete för att kunna skapa ett sådant mervärde att en arbetsgivare är beredd att betala kostnaden för en anställning. Detta är inte särskilt förvånande med tanke på att en anställd i Sverige med en lön på 16 000 kronor per månad innebär en kostnad för arbetsgivaren på närmare 25 000 kronor. En kostnadskalkyl som därmed blir svår att få ihop för en arbetsgivare som funderar på att anställa en somalisk analfabet.

Skillnaden mellan Sverige och USA handlar framför allt om att det i Sverige saknas låglönejobb inom tjänstesektorn. Med den svenska politiken tvingas dessa somalier, och andra liknande grupper, till ett livslångt bidragsberoende utan möjligheter att påverka sitt liv och sin situation. Om vi däremot öppnade upp för fler låglönejobb i tjänstesektorn så skulle visserligen klassklyftorna öka mellan olika yrkesgrupper, men samtidigt så skulle situationen förbättras för dessa somalier. Möjligen skulle det därmed kunna bidra till att klassklyftorna i samhället de facto minskade?

Det givna svaret blir då från såväl fack som etablerade partier att vi i Sverige inte ska vara konkurrenskraftiga med låga löner utan med den produktivitet som högutbildad arbetskraft ger. Därför är utbildningsinsatser en långt mycket bättre lösning än låglönejobb.

Personligen tror jag inte att det nödvändigtvis behöver vara en tydlig motsättning mellan dessa ställningstaganden. Jag är övertygad om att en anställning med förhållandevis låg lön och bristande anställningstrygghet är en oerhört mycket bättre lösning för en person än ett liv där man är låst i utanförskap, integrationsproblem och livslång arbetslöshet. Eftersom vår befintliga integrationspolitik uppenbarligen brustit vore det högst rimligt att prova nya vägar. Kanske har vi, trots allt, något att lära oss av det amerikanska exemplet?

Därmed inte sagt att vi behöver överge den goda svenska tanken på utbildning och de fördelar välutbildad arbetskraft ger. Med rätt stöd och utbildning kan därför dessa grupper öka sin konkurrenskraft på arbetsmarknaden. Ett låglönejobb kan då vara en snabb väg in på arbetsmarknaden och i samhällsgemenskapen som, i kombination med utbildning, också kan vara ett steg på vägen mot ett mer kvalificerat, stimulerande och välbetalt jobb i andra sektorer. Således en bra lösning för alla. Problemet är väl bara att det kan ta ett tag innan LO och Wanja Lundby-Wedin köpt dessa tankar rakt av. Eller kanske är problemet att LO, som alltid, värnar de etablerade i samhället som har ett jobb på bekostnad av somaliska invandrare utan läs- och skrivförmåga?