Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter presenterar idag en lösning i DN på hur vi hittar finansiering till investeringar i allmännyttiga projekt som infrastruktur och alternativ energi. Förslaget går ut på att våra PPM-pengar skall användas till detta istället, för som idag, i huvudsak till investeringar på börsen.
Jag finner Schlyters resonemang mycket märkligt. För det första så reagerar jag emot hans konstaterande att: "Problemet är att den genomsnittliga avkastningen blir index minus bankernas och myndighetens avgifter. Det blir ett nollsummespel där det enda säkra är bankernas avgifter." Med ett rappt pennstreck avfärdar här Schlyter all kompetens som finns inom en stor yrkesgrupp bestående av analytiker och kapitalförvaltare. Det är en högst anmärkningsvärd ståndpunkt från en ledande politiker och man kan lätt tänka sig reaktionerna om uttalandet istället gällt lärare, sjuksköterskor, lokförare eller historiker. Det finns visserligen otaliga exempel på aktivt förvaltade fonder som har stora problem att slå index och där Schlyters resonemang är gångbart, men det är ändå ett anmärkningsvärt uttalande med tanke på att det finns en mängd fonder som genom att över tid ändra exponeringen mot olika tillgångsslag lyckats skapa ett mervärde.
Det stora problemet med Schlyters analys är dock hans totala avsaknad av tilltro till människan och liberalism. I dagens PPM-system får individen själv välja hur kapitalet ska förvaltas. Det finns idag inget som hindrar individen att välja just fonder som investerar i t ex alternativ energi om han eller hon vill bidra med riskkapital till branschen och/eller tror att det kommer att generera en bra avkastning. Det finns inte heller något som hindrar Carl Schylter att själv starta just en fond för att investera i de projekt han beskriver. En fond där han sedan får söka ett förtroende hos medborgarna och där de sedan frivillig kan investera sitt pensionskapital i Schlyters modell.
Tyvärr är Carl Schlyter helt ointresserad av en sådan frivillig lösning. Han tror sig veta bäst hur medborgarna ska välja att investera sitt kapital och vill, genom ett politiskt beslut, tvångsmässigt ta över ansvaret för individernas placeringsval. Tanken med förslaget är rakt igenom socialistiskt och tydliggör den obehagliga syn på medborgarna som vänsterpolitiker alltför ofta har. Det vill säga att vänsterpolitiker är betydligt mer lämpade att styra över medborgarnas pengar än vad individerna själva är. Frågan till Carl Schlyter får bli: Varför är det nödvändigt att tvångsansluta medborgarna till din modell för kapitalförvaltning när de redan idag kan välja samma sak på frivillig väg?
måndag 12 september 2011
onsdag 31 augusti 2011
Partiledare
Nu står det klart att Centerpartiets valberedning nominerar Annie Lööf till posten som partiledare. Beskedet är förstås föga överraskande med tanke på att inte mindre än 23 av 27 partidistrikt nominerat henne. I mina ögon är detta ett mycket glädjande besked. Lööf har tidigare intagit en mycket tydlig liberal hållning i viktiga frågor och får, i och med det starka stödet, ett tydligt mandat att också förändra partiet på avgörande punkter.
Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.
Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.
Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.
Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.
Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.
Valprocessen har så här långt varit kanske den mest öppna i svensk politisk historia, vilket är oerhört positivt. Tre kandidater har drivit var sin kampanj och mött medlemmar i flera öppna utfrågningar. Den kritik som kan riktas mot processen är möjligen att den var väl tam och att man var väl rädd för att kandidaterna skulle framstå som oeniga motståndare. Jag hade gärna sett en öppen debatt mellan kandidaterna kring vissa frågor där de har olika åsikter. På så sätt hade också medlemmarna kunnat analysera deras debattförmåga. Under utfrågningarna saknades det konkreta besked kring kandidaternas åsikter och ibland staplades det mer än lovligt många fina, men betydelselösa, klyschor på varandra.
Den kritik som kan riktas mot Annie Lööf under processen är också att hon ibland, i mina ögon, var väl tillmötesgående mot kritiker och uppenbart rädd för att skrämma bort partimedlemmar genom att framstå som ett högerspöke. Lööf har tidigare tydligt drivit frågor som att avskaffa LAS, platt skatt samt avskaffandet av monopolen för Systembolaget och Svenska spel. Detta var åsikter som Lööf tydligt tonade ned och inte riktigt ärligt stod upp för i de utfrågningar som föregick nomineringen. Att inte klart argumentera för sina tidigare riksdagsmotioner är inget som stärker förtroendet. Å andra sidan kanske just en sådan pragmatism är nödvändig för att nå konkreta resultat inom politiken och länka samman de olika åsikter som finns inom ett brett parti. Det är naturligtvis inte heller den bästa strategin för en blivande partiledare att genom offensiv argumentation i kontroversiella frågor göra sig ovän med delar av medlemskåren.
Nu har givetvis även spekulationerna inletts kring vilken ministerpost Lööf kommer att ha samt vilket eller vilka statsråd som får lämna plats åt förnyelse. Personligen anser jag att det vore högst olyckligt om Maud Olofsson sitter kvar i regeringen. Inte för att hon är dålig, utan för att det vingklipper en ny partiledare och sänder ut märkliga signaler till väljarna. Jag är även öppen för förändringar på miljö- och IT-ministerposterna då nuvarande företrädare möjligen är kompetenta, men har svårt att nå ut med sina budskap, resultat och ambitioner på ett tydligt sätt.
Som partimedlem glädjer jag mig åt en framgångsrik process, är mycket positiv till nomineringen av partiledare och är övertygad om att Centerpartiet kommer att bli ett bättre och än mer liberalt parti efter stämman i Åre. Min tro och förhoppning är att Annie Lööf kan vara en offensiv kraft i allianssamarbetet och stå för den liberala blåslampa som statsråd som Beatrice Ask och Anders Borg uppenbarligen är i behov utav.
Mer hos Per Ankersjö och Johan Hedin.
tisdag 23 augusti 2011
En SUV-ägares försvarstal
Igår köpte jag en SUV, en stadsjeep, ett monster, en BMW X5. Ett köp som möts av oförstående och kritik från släkt och vänner. Vad ska du med den till? Varför? Oj, vilken miljöförstöring! Kritiken är förstås berättigad. Det är en bil med höga utsläpp och den enda förklaringen till varför är förstås att det handlar om nöje, underhållning och livsglädje och inte om några basala behov.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
Trots att kritiken är berättigad, så kan jag inte tycka annat än att den är överdriven. Jag känner mig manad att ta fram det klassiska försvarstalet byggt på principen "men, kolla vad alla andra gör".
Min nya bil släpper ut 312 gram koldioxid per kilometer. Jag kör ca 1000 mil per år, vilket innebär ett totalt utsläpp på 3,12 ton koldioxid. Jag kunde förstås ha köpt Sveriges vanligaste bil en Volvo V70, vilket inneburit ett årligt utsläpp på 2,2 ton istället. Mitt val av bil innebär alltså ett ökat koldioxidutsläpp med 0,92 ton per år. Onödigt förstås. Värt att kritisera? Absolut.
Som jämförelse kan vi ta familjen Svensson med två vuxna och två barn. En familj som kör en Volvo V70 och som vid ett tillfälle tar en charterresa till Thailand. En resa som innebär ett utsläpp på 12,5 ton koldioxid. Det innebär de facto att jag får köra min SUV i nästan tretton år för att komma upp i samma utsläppsmängd som thailandsresenärerna. Trots detta får jag betydligt mer kritik än charterturisterna.
Eller vi kan ta exemplet med det par, utan barn, som årligen åker på en weekendresa till London. En resa som genererar 1,05 ton koldioxidutsläpp. Ett par utan bil som åker på en årlig europeisk weekendresa är alltså större miljöbovar än den stadsjeepsägare som kör bil i ett år och avstår weekendresan. Är det intrycket vi får i samhällsdebatten?
Eller ta hundägaren. En äga en stor hund innebär att man belastar miljön med hela 2,6 ton koldioxidutsläpp per år. Nästan tre gånger så mycket som vad min BMW bidrar med, även om vi i ärlighetens namn förstås ska påpeka att produktionen av en bil belastar miljön klart mer än skapandet av en hund.
Så visst, mitt val av bil förtjänar kritik. Min familj ökar koldioxidutsläppen med 0,9 ton per år med enda förklaringen att det handlar om ett nöje. Familjen med thailandsresan genererar tretton gånger så mycket koldioxidutsläpp, weekendresenärerna ett ton och hundägaren en avsevärd mäng. Deras förklaring? Jo, det är roligt och skapar ett mervärde i deras liv.
Nu menar jag inte att jag är något föredöme på alla andra områden. Jag källsorterar bra, köper ekologiskt och närproducerat, men har absolut varit i såväl London som Thailand. Jag kastar inte första stenen, utan efterfrågar bara en lite mer nyanserad debatt. Vi SUV-ägare är faktiskt inte fullt så onda jämfört med den medelsvensson som kör runt i sin Volvo V70.
Politiskt är det än märkligare. Som SUV-ägare betalar jag årligen minst 13 200 kronor i fordonsskatt och som skatt på det bränsle som krävs för mina 1 000 mil. Thailandsresenären är befriad från bränsleskatt. Generellt ställer jag mig positiv till ökad beskattning av koldioxidutsläpp. Det ska kosta att skita ned i onödan. SUV-ägare förtjänar en hög skatt och att få betala ett högt ekonomiskt pris för sitt onödiga nöje. Däremot förtjänar SUV-ägaren inte fullt så mycket av det förakt och den kritik som kommer från såväl thailandsturister, hundägare och weekendresenärer. De borde istället ta reda på lite mer fakta innan första stenen kastas och spräcker taket på glashuset.
lördag 30 oktober 2010
Ibland är det bättre att var tyst socialdemokrater!
Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten har fått hård kritik för att hon för två år sedan deltog i en konferens där såväl resa som uppehälle bekostades av Shell. Aftonbladets Lena Melin kräver Arkelstens avgång och många socialdemokrater, med Mona Sahlin i spetsen, stämmer in i kritiken.
Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.
- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.
Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.
- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.
Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.
Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.
För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?
Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.
Min rekommendation till dessa socialdemokrater är att tänka efter ytterligare en vända kring hur läget ser ut i svensk politik. Som exempel kan nämnas att Wanja Lundby-Wedin är ordförande i landets största fackförening. Detta kombineras med ett uppdrag som ledamot i Socialdemokraternas verkställande utskott.
- Det är stor skillnad på multinationella företag och folkrörelser, svarar då dessa socialdemokrater.
Så sant. Men om vi då tar diskussionen till nästa steg, så ser vi att Wanja Lundby-Wedin kombinerar platsen i verkställande utskottet med en post som styrelseordförande i Folksam.
- Vi talar fortfarande om en folkrörelse, säger då socialdemokraterna.
Möjligen sant. Men i nästa steg kan vi enkelt konstatera att Folksam är största ägare i börsnoterade Swedbank. Ett vinstmaximerande börsbolag där en annan storägare fram till ett par veckor sedan hette Cevin som styrs av Christer Gardell. Ett riskkapitalbolag registrerat på Cayman Island och ett bolag som har precis lika stort intresse av framgångar för Swedbank som folkrörelsedrivna Folksam. Plötsligt har vi en situation där riskkapitalister på Cayman Island direkt gynnas av att ha en person i socialdemokraternas verkställande utskott som företräder deras intresse. Så hade inte fallet varit om Wanja Lundby-Wedin enbart hade nöjt sig med att vara fackordförande.
Utöver detta så hittar vi även Wanja Lundby-Wedin i styrelsen för Aftonbladet. Ett styrelseuppdrag där hon har till uppgift att maximera vinsten för ägarna som i detta fallet är börsnoterade Schibstedt. En vinst som i sin tur delas ut till ägarna. Schibstedts tredje största ägare är amerikanska JP Morgan Chase. I praktiken har vi då en representant i socialdemokraternas verkställande utskott som direkt har till uppgift att maximera vinsten för en av USA:s största banker.
För egen del upprörs jag inte av att Wanja Lundby-Wedin sitter på mängder med stolar. Kanske är det till och med positivt att hon får en inblick i t ex bank- och försäkringsbranschen. Däremot har jag en uppmaning till Mona Sahlin och andra socialdemokrater som kastar sten mot Arkelsten. Tänk igenom läget ytterligare en vända! Är inte Wanja Lundby-Wedins alla lojaliteter och styrelseuppdrag en mer relevant fråga att diskutera än Arkelstens tvådagarskonferens?
Mer finns att läsa hos Per Ankersjö, Röda Berget, Carl B Hamilton och Johan Hedin.
fredag 1 oktober 2010
Varför ljög du Sahlin?
Idag har Mona Sahlin och de rödgröna lanserat Kent Härstedt som kandidat till talmansposten. Det är nu upp till Sverigedemokraterna att avgöra om det blir en moderat eller socialdemokrat som talman. I och med lanseringen visar också Mona Sahlin att hon tydligt väljer att sätta det egna politiska inflytandet framför att bidra till att Sverigedemokraterna får ett så litet inflytande som möjligt i svensk politik. Det behöver nödvändigtvis inte vara fel eller orimligt.
Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:
- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."
- "Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."
Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.
Det som däremot är oerhört upprörande är att agerandet går helt emot de principer som Mona Sahlin sade sig värna i valrörelsen. Eller vad sägs om följande citat som återges på Mathias Sundins blogg:
- "Vi ger aldrig Sverigedemokraterna inflytande – aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång! Och det gäller också passivt inflytande."
- "Man kan aldrig som socialdemokrat räkna in ett stöd från Sverigedemokraterna. Man kan aldrig bygga en politisk majoritet i någon politisk instans på Sverigedemokraternas stöd. Om vi lägger fram förslag, så måste de vara förankrade i något annat parti om det handlar om att få majoritet. ... Om en socialdemokrat någonstans räknar med Sverigedemokraternas stöd för att få igenom en sak, då är det fel. Då bryter det mot den princip som socialdemokratin ska stå för."
Dessa och liknande uttalanden var alltså inget annat än rent skitsnack från Mona Sahlin. Hon har ljugit sig igenom hela valrörelsen och förtjänar för detta falskspel inget annat än förakt.
torsdag 9 september 2010
Nya vita jobb- gratis
Dagens Industri skriver i dag om Konjunkturinstitutets syn på RUT-avdraget. Enligt KI:s bedömning har reformen skapat 10 000 nya vita jobb till en kostnad av noll kronor för staten.
Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:
- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.
I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.
Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD
Enligt Ann Öberg, enhetschef för offentliga finanser på KI så finns det inga statsfinansiella argument för att riva upp RUT-avdraget. Hon får också medhåll av Erik Mellander, ställföreträdande chef för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering som säger:
- Mitt intryck är att invändningarna mot Rut inte i första hand är ekonomiska.
I frågan om RUT-avdraget vägrar Mona Sahlin ta in fakta. Istället väljer hon att göra ca 10 000 individer arbetslösa. Personer som har svårt att få nya jobb och som tidigare har stått långt ifrån den reguljära vita arbetsmarkanden. Det är få saker som gör mig så genunit upprörd över rödgrön politik som när man låter diffusa klyschor kring klassamhället väga tyngre än rationella ekonomiska argument. Två tydliga exempel är just avskaffandet av RUT-avdraget och återinförandet av förmögenhetsskatten.
Mer finns hos Johan Hedin, DN, SvD
Lägre sysselsättning och höjda räntor med rödgrön politik
Den gamle socialdemokraten och SEB-ekonomen Klas Eklund har i det senaste numret av Privata affärer tittat närmare på konsekvenserna av de båda blockens ekonomiska politik. Sammanställningen som är bra och balanserad pekar på att skillnaden visserligen är liten mellan blocken, men att en rödgrön politik ändå bygger på ökade offentliga utgifter och ett högre skattetryck. Konsekvenserna av den rödgröna politiken summerar Eklund på följande sätt:
"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."
Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.
Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.
Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.
"Effekten på arbetsmarknaden är inte självklar. Visserligen kan mer pengar till kommunerna ge fler jobb i den offentliga sektorn, men de högre skatterna drar samtidigt undan köpkraft. Avskaffat Rut-avdrag kan slå ut vita jobb. Dessutom innebär minskat jobbskatteavdrag i kombination med högre a-kassa att tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden höjs. Sannolikt ger därför strategin lägre sysselsättning i den privata sektorn på sikt."
Vidare konstaterar Eklund att det under 2011 kommer att höjas en rad skatter som i sin tur driver på inflationen i snabbare takt än dagens politik. Effekten av detta är inte självklar eftersom Riksbanken kan se det som tillfälliga effekter men Eklund tror ändå att något högre marknadsräntor är en rimlig effekt.
Slutsatsen blir således efter Klas Eklunds genomgång att ett troligt utfall av en rödgrön politik handlar om färre sysselsatta och ett högre ränteläge. En rödgrön bidragspolitik ger kortsiktigt en bättre ersättning för sjukskrivna och arbetslösa. Långsiktigt innebär en rödgrön politik en sämre jobbtillväxt och en mer problematisk ekonomisk utveckling. Det är en politik som slår hårdast mot de svagaste i samhället. För mig är det uppenbart att valet handlar om vi ska ha en kortsiktig och bakåtsträvande bidragspolitik eller en politik som skapar förutsättningar för stabil ekonomisk utveckling, god tillväxt, fler jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna fokuserar idag på 1900-talets konflikter och saknar helt en vision om hur man löser 2000-talets utmaningar. Min förhoppning är att väljarna genomsådar detta och röstar på alliansen i valet om drygt en vecka.
Mer att läsa om blockens ekonomiska politik finns hos Expressen, SvD, DN, och Peter Andersson.
onsdag 1 september 2010
Vissa betalar 100 000 kronor/månad i skatt
Socialdemokraterna har nu lanserat en annonskampanj med en bild på paret Reinfeldt och en text som beskriver att de årligen tjänat 125 000 kronor på alliansens skattesänkningar. Tidigare har Ibrahim Baylan i en debattartikel konstaterat att:
- vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi.
Jag har tidigare kritiserat Ibrahim Baylan för detta lågvattenmärke i valrörelsen. Höginkomsttagare som Reinfeldts bidrar med stora skatteintäkter, jobbar hårt och förtjänar beröm. Ibrahim Baylan glömde nämna att paret iår betalar drygt 1,2 miljoner i skatt. Då har jag inte inkluderat något annat än inkomstskatter och helt valt att bortse från t ex sociala avgifter, löneskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms.
Frågan är om vi behöver fler sådana skattebetalare eller om de ska uppmuntras att flytta utomlands med Baylans höjda marginalskatter, höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt?
- vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi.
Jag har tidigare kritiserat Ibrahim Baylan för detta lågvattenmärke i valrörelsen. Höginkomsttagare som Reinfeldts bidrar med stora skatteintäkter, jobbar hårt och förtjänar beröm. Ibrahim Baylan glömde nämna att paret iår betalar drygt 1,2 miljoner i skatt. Då har jag inte inkluderat något annat än inkomstskatter och helt valt att bortse från t ex sociala avgifter, löneskatt, alkoholskatt, bensinskatt och moms.
Frågan är om vi behöver fler sådana skattebetalare eller om de ska uppmuntras att flytta utomlands med Baylans höjda marginalskatter, höjd fastighetsskatt och återinförd förmögenhetsskatt?
50 000 fler arbetslösa
Idag har Konjunkturinstitutet lagt fram en ny konjunkturprognos. I rapporten kan man bland annat läsa att tillväxten spås bli upp hela 4,3 % procent i år för att sedan fortsätta att utvecklas starkt under 2011 och 2012. Detta gör att man bedömmer att 140 000 nya arbetstillfällen kommer att skapas till 2012. De rödgröna går till val på att lova 90 000 nya jobb, praktik- och utbildningsplatser till 2014. Är det månne historiens minst ambitiösa valmanifest?
tisdag 31 augusti 2010
Manifest utan lösningar
Idag presenterade de rödgröna äntligen sitt valmanifest. Det hela var en ganska sorgsen tillställning där väldigt få konkreta nyheter fanns med. Såväl manifestet som deltagarna andades trötthet och uppgivenhet.
Det positiva är att det inte är någon omvälvande socialistisk politik vi talar om. Sänkt restaurangmoms, sänkta inkomstskatterna för pensionärer, morötter för miljöomställning och sänkta sociala avgifter är alla förslag som tidigare drivits av alliansföreträdare. Det gör också att det finns få punkter i manifestet som upprör. Den stora besvikelsen är istället den totala bristen på visioner. Alliansen har en idé om hur strukturella förändringar som sänkta inkomstskatter och ett förbättrat företagsklimat på sikt ska kunna generera tillväxt, jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna saknar helt en sådan vision. Istället ödslas pengar på helt meningslösa åtgärder i ett desperat försök att köpa röster. Fri tandvård för alla mellan 19 och 24 år är ett sådant exempel liksom sänkningen av maxtaxan i förskolan. Den sistnämnda reformen innebär endast att den förhållandevis välbärgade medelklassen med små barn får 360 kronor mer per månad att röra sig med. Några positiva effekter ger inte åtgärden. Fler barn kommer inte att gå i förskolan, vi får inte fler jobb och tillväxten förbättras inte. Istället handlar det enbart om en reform som kostar pengar och som möjligen kan köpa en och annan röst.
En annan brist i manifestet är också att väljarna fortfarande inte får något besked om hur förmögenhetsskatten ska se ut och huruvida fastigheter ska beskattas dubbelt i form av både fastighets- och förmögenhetsskatt.
Manifestet är ingen katastrof för Sverige. Däremot är det uppenbart att de rödgröna helt saknar en vision om hur ett bättre samhälle ska se ut. Lite mer till vissa sköra grupper i bidrag, men inte en tanke på hur utslagning, långtidsarbetslöshet och utanförskap ska undvikas. Frågan är om 1900-talets lösningar fungerar för 2000-talets problem?
Mer hos Oscar Fredriksson, Veronica Palm och Mikael Andersson.
Det positiva är att det inte är någon omvälvande socialistisk politik vi talar om. Sänkt restaurangmoms, sänkta inkomstskatterna för pensionärer, morötter för miljöomställning och sänkta sociala avgifter är alla förslag som tidigare drivits av alliansföreträdare. Det gör också att det finns få punkter i manifestet som upprör. Den stora besvikelsen är istället den totala bristen på visioner. Alliansen har en idé om hur strukturella förändringar som sänkta inkomstskatter och ett förbättrat företagsklimat på sikt ska kunna generera tillväxt, jobb och en förbättrad välfärd. De rödgröna saknar helt en sådan vision. Istället ödslas pengar på helt meningslösa åtgärder i ett desperat försök att köpa röster. Fri tandvård för alla mellan 19 och 24 år är ett sådant exempel liksom sänkningen av maxtaxan i förskolan. Den sistnämnda reformen innebär endast att den förhållandevis välbärgade medelklassen med små barn får 360 kronor mer per månad att röra sig med. Några positiva effekter ger inte åtgärden. Fler barn kommer inte att gå i förskolan, vi får inte fler jobb och tillväxten förbättras inte. Istället handlar det enbart om en reform som kostar pengar och som möjligen kan köpa en och annan röst.
En annan brist i manifestet är också att väljarna fortfarande inte får något besked om hur förmögenhetsskatten ska se ut och huruvida fastigheter ska beskattas dubbelt i form av både fastighets- och förmögenhetsskatt.
Manifestet är ingen katastrof för Sverige. Däremot är det uppenbart att de rödgröna helt saknar en vision om hur ett bättre samhälle ska se ut. Lite mer till vissa sköra grupper i bidrag, men inte en tanke på hur utslagning, långtidsarbetslöshet och utanförskap ska undvikas. Frågan är om 1900-talets lösningar fungerar för 2000-talets problem?
Mer hos Oscar Fredriksson, Veronica Palm och Mikael Andersson.
Jan Eliasson förtjänar bättre
Socialdemokraterna har genom historien, såväl före som efter namnbytet, strikt hållit kommunisterna utanför regeringen och inflytande över utrikespolitiken. Så är det inte längre och det är uppenbart att Vänsterpartiet har varit framgångsrika när det gäller utformningen av de rödgrönas hållning i afghanistanfrågan. Att dessutom lägga fram ett manifest som kräver att USA lämnar samtliga sina baser utomlands är häpnadsväckande. Det är uppenbart att Mona Sahlin har fått offra partiets stolta utrikespolitiska traditioner för att hålla ihop en allians med inflytande från Vänsterpartiet.
Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.
Riktigt trist och tragiskt blir förändringen när Jan Eliasson tvingats in till Agendas studio för att på något sätt försvara omsvängningen i en debatt med Carl Bildt. Jan Eliasson är en respekterad politiker med en framgångsrik internationell karriär. En hedervärd politiker som förtjänar respekt och som borde slippa vara med om denna typ av förödmjukelse. Här borde istället Mona Sahlin ha tagit sitt ansvar. Kanske skulle man, som SvD påpekar, istället ha skickat in vänsterpartisten Hans Linde i debatten? En man som de facto står för den rödgröna utrikespolitiken.
måndag 30 augusti 2010
Centerpartiets reklamfilm
En bra och tydlig film från Centerpartiet som beskriver vikten av fler och växande företag.
Skadliga skatter
Igår var det Jan Björklunds tur att utfrågas i SVT. På det hela taget tycker jag att Björklund får godkänt för sin insats. Kritik kan dock riktas mot hans svårigheter att förklara varför de med högst inkomster behöver sänkt marginalskatt och således varför värnskatten måste avskaffas.
Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.
Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.
Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?
Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.
Björklund var inne på rätt spår, men gav ändå ett tveksamt och nästan urskuldande intryck. Värnskatt och förmögenhetsskatt är två skatter som är nästan helt ointressanta ur ett statsfinansiellt perspektiv. Istället drivs riskkapital ut ur landet samtidigt som det blir svårt för svenska arbetsgivare att konkurrera om utländska toppkrafter eller behålla attraktiv svensk personal. Detta är ytterst skadligt. Dessa båda skatter är exempel på populistiska skatter som skadar samhället utan att ge något tillbaks.
Som Jan Björklund berättade har till och med Lars Ohly insett problemen med värnskatten. Nu sträcker sig hans problembild inte längre än till Djurgårdens fotbollslag. Mycket skulle vara vunnit om han bara lyckades inse att precis samma resonemang gäller för läkare, företagsledare, konsulter och forskare. Värnskatten skapar idag en klassisk brain-drain-effekt i Sverige och bör omedelbart avskaffas. Förmögenhetsskatten riskerar att dränera landet på riskkapital samt tillgångar som ska reavinstbeskattas och bör definitivt inte återinföras.
Jag önskar att Björklund hade varit tydligare på dessa punkter. Själv har jag en inkomst som ligger under nivån för värnskatt och skulle inte heller beröras av någon återinförd förmögenhetsskatt. Trots detta anser jag att detta är oerhört viktiga frågor. Politiker måste aktivt våga ta ställning och pedagogiskt förklara hur sänkta skatter för höginkomsttagare och en avskaffad förmögenhetsskat faktiskt kan vara högst lönsamt för oss andra medborgare som inte betalar dessa skatter. Är det verkligen så svårt för väljarna att se till samhällets bästa och inte enbart till den egna plånboken? Högre skatt för "de rika" behöver absolut inte vara lika med mer resurser till välfärd. Kan vi inte vara överens om det?
Mer hos Peter Andersson, Per Ankersjö och Mikael Andersson.
torsdag 26 augusti 2010
Varför kärvar förhandlingarna, Mona Sahlin?
Först ut i SVT:s partiledarutfrågning var Mona Sahlin. En viktig utfrågning för en partiledare med dåliga opinions- och katastrofala förtroendesiffror. Personligen tror jag Sahlins insats varken stärkte eller sänkte hennes position. Ett par reflektioner finns ändå att göra:
- Sahlin hade mycket svårt att förklara skrivelsen i det utrikespolitiska programmet gällande att alla amerikanska baser skall stängas. Här hade hon gjort det betydligt enklare för sig själv genom att bara konstatera att det var en olycklig formulering som aldrig borde ha släppts igenom. Istället trasslade hon in sig i de mest märkliga diskussioner kring att texten betydde något helt annat än vad som bevisligen står i dokumentet.
- Sedan måste man fråga sig hur Sahlin kan sätta sig i en utfrågning utan att ha sitt valmanifest klart. Hon ska möta väljarna i den viktigaste utfrågningen i valrörelsen och väljer att svara att väljarna snart ska få besked. Hon har känt till datumet i månader och svaret att besked dröjer är inte hållbart 3,5 veckor före valet. Jag kan inte tolka det som annat än att de rödgröna förhandlingarna kärvar rejält.
Utfrågningen var ingen katastrof för Sahlin. Däremot har jag förståelse för att endast 19 procent av väljarna säger sig ha förtroende för henne som statsminister. Det finns onekligen bättre lämpade kandidater till jobbet.
- Sahlin hade mycket svårt att förklara skrivelsen i det utrikespolitiska programmet gällande att alla amerikanska baser skall stängas. Här hade hon gjort det betydligt enklare för sig själv genom att bara konstatera att det var en olycklig formulering som aldrig borde ha släppts igenom. Istället trasslade hon in sig i de mest märkliga diskussioner kring att texten betydde något helt annat än vad som bevisligen står i dokumentet.
- Sedan måste man fråga sig hur Sahlin kan sätta sig i en utfrågning utan att ha sitt valmanifest klart. Hon ska möta väljarna i den viktigaste utfrågningen i valrörelsen och väljer att svara att väljarna snart ska få besked. Hon har känt till datumet i månader och svaret att besked dröjer är inte hållbart 3,5 veckor före valet. Jag kan inte tolka det som annat än att de rödgröna förhandlingarna kärvar rejält.
Utfrågningen var ingen katastrof för Sahlin. Däremot har jag förståelse för att endast 19 procent av väljarna säger sig ha förtroende för henne som statsminister. Det finns onekligen bättre lämpade kandidater till jobbet.
onsdag 25 augusti 2010
Vilka värnar företagande?
Organisationen Företagarna har lanserat en kandidatguide där väljarna kan hitta riksdagskandidaterna med de mest företagarvänliga åsikter. I Stockholms stad ser toppen på listan ut som följer:
1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet
Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.
Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.
1. Elisabeth Thand-Ringqvist, Centerpartiet
2. Oscar Fredriksson, Centerpartiet
3. Helen Törnqvist, Centerpartiet
4. Evy Kjellberg, Centerpartiet
5. Jonas Pettersson, Centerpartiet
6. Fredrik Jörgensen, Centerpartiet
7. Per Altenberg, Folkpartiet
Att centerpartister toppar listan är ingen överraskning för mig. I mina ögon är Centerpartiet det parti som tar företagsfrågorna på störst allvar. Det är en viktig fråga som debatteras alldeles för lite. För mig är det uppenbart att välfärd, välstånd, miljöförbättringar, tillväxt och jobb endast kan skapas genom fler och mer framgångsrika företag. Därför är jag centerpartist.
Alla partier värnar inte företagande. Vänder vi på listan och tittar på de minst företagarvänliga kandidaterna hittar vi idel vänsterpartister, socialdemokrater och lite mer överraskande miljöpartister. Jag har full förståelse för att vänsterkandidaterna svarat på Företagarnas frågor som de gjort. Varför skulle en vänsterpartist se en sänkning av bolagsskatten som något positivt när det, i deras värld, innebär mer till giriga kapitalister istället för fler anställda i äldrevården? Resonemanget är också helt logiskt när man vägrar acceptera vikten och värdet av tillväxt. Med den utgångspunkten är resonemanget rationellt. Allt jag begär är att de slutar beskriva sin politik som företagarvänlig. Det är nämligen inget annat än falsk marknadsföring. De borde istället klart deklarera att det inte ligger i deras intresse att underlätta för företag att utvecklas och växa.
tisdag 24 augusti 2010
Var är visionen Borg och Östros?
Så var valdebatten om ekonomi över! I mina ögon var det en klar besvikelse. Sverker Olofsson är inte rätt person att leda en debatt. Att man dessutom ägnar programtid åt att politiker ska gissa vad matvaror kostar innebar ett antiklimax för oss som är intresserade av just ekonomifrågor och som nu får sätta oss tillrätta och vänta ytterligare fyra år på nästa debatt.
Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.
Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:
- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.
En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.
Jag tycker att debatten kom att handla alldeles för mycket om plånboksfrågor på detaljnivå. Frågan om var gränsen för det offentligas åtagande ska gå hade kunnat utvecklas liksom, framförallt, frågan hur vi maximerar den tillväxttakt som är helt avgörande för allt från arbetslöshet till kvalité inom vården.
Den deltagare som jag tyckte försökte lyfta nivån var Folkpartiets Carl B Hamilton. Anders Borg inger säkerligen förtroende och vinner väljare, men diskussionen blir tämligen visionslös och allmängiltig. Centerpartiets Roger Tiefensee har goda idéer, men är en svag debattör. Thomas Östros har jag mycket svårt för. Dels delar jag inte hans politiska vision, men det som irriterar mig mest är hans förmåga att bara slänga ur sig klyschor om "välfärd", "satsningar", "investera i" och "de rika". Dessutom har han en unik förmåga att inte svara på frågor och att inte ge hela bilden. Typexempel var när han fick frågan om att Socialdemokraterna vill avskaffa ROT-avdraget:
- Nej, vi vill UTVECKLA ROT-avdraget till att inkludera hyresfastigheter, svarar Östros och glömmer att han de facto lagt fram ett valmanifest som inkluderar just ett avskaffat ROT när konjunkturen är starkare.
En fråga som borde ha diskuterats mer ingående är var nya jobb ska skapas. I och med globaliseringen har mängder med enkla industrijobb försvunnit. Vi måste således skapa fler enkla jobb som efterfrågar outbildad arbetskraft. Detta kan, i mina ögon, endast ske i tjänstesektorn. Därför är det med glädje jag kan konstatera att Centerpartiet har lyckats få gehör för en halverad moms i restaurangbranschen. Definitivt ett förslag i rätt riktning för tillväxt, minskat utanförskap och jobb.
Lågt Baylan!,
Ibrahim Baylan skriver idag ett debattinlägg i Aftonbladet med uträkningar på hur mycket paret Reinfeldt fått i skattesänkningar sedan valet 2006:
- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.
Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!
Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:
- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?
Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.
- Vår granskning visar att statsministern i praktiken sätter likhetstecken mellan allmänintresset och sin egen privatekonomi, skriver Baylan.
Att påstå att demokratiska politiska motståndare gett sig in i partipolitiken av privatekonomiska skäl är lågt. Baylan är uppenbarligen desperat och beredd att ta till de riktigt smutsiga tricken. Synd!
Men å andra sidan känner vi till socialdemokratins historia från Göran Perssons utspel i valrörlsen 2002:
- Hur kan du, Bo Lundgren, känna någon empati för de svagaste i samhället, när du köpt ett hus för fem miljoner i Djursholm?
Mindre än två år senare var Göran Persson ägare till en fastighet med inköpspris 12,5 miljoner kronor.
måndag 23 augusti 2010
Tack för integritetsfrågan, Thomas Bodström!
Thomas Bodström vägrade att gå med på Sveriges Radios drogtest, vilket så klart har öppnat upp för mängder med spekulationer.
I grund och botten är detta en ganska osmaklig journalistik. Toppolitiker ska inte behöva känna sig tvingad att gå med på alla galna förslag som kommer från journalister. Vad är nästa steg? Det skulle t ex gå utmärkt att utöva GPS-övervakad hastighetsövervakning av politikers bilar, eller varför inte mätning av levervärden för kontroll av alkoholkonsumtion? I mina ögon kan man definitivt vara en bra politiker även om man dricker mer än vad som är hälsosamt, kör för fort eller t o m brukar hasch emellanåt.
Å andra sidan gäller detta Bodström och Ask. Två politiker som flitigt propagerat för drogtester för ungdomar. Genom tvång, enligt Ask och på frivillig basis, enligt Bodström. Båda borde tänka om. Förhoppningsvis ger detta Bodström en välbehövd tankeställare. Kanske inte frivilliga tester är så frivilliga trots allt? Kanske är det otrevligt med integritetskränkande tester? Kanske är det orimligt att göra tester utan misstanke?
Så sammanfattning blir att det hela handlar om en obehaglig journalistik som jag inte vill se, men som möjligen kan försvaras mot politiker som Bodström och Ask som inte tar integritetsfrågor på allvar. Det blir i alla fall intressant och se vilken väg Bodström nu väljer. Gör han ett snabbt drogtest för att tysta debatten eller tänker han fortsätta att under hela valrörelsen svara på insinuerande frågor från journalister? Klart är i alla fall att vi nu kan tacka Bodström för att integritetsfrågor kommer upp på agendan i valrörelsen.
Mer hos Erik Laakso och Johan Hedin.
I grund och botten är detta en ganska osmaklig journalistik. Toppolitiker ska inte behöva känna sig tvingad att gå med på alla galna förslag som kommer från journalister. Vad är nästa steg? Det skulle t ex gå utmärkt att utöva GPS-övervakad hastighetsövervakning av politikers bilar, eller varför inte mätning av levervärden för kontroll av alkoholkonsumtion? I mina ögon kan man definitivt vara en bra politiker även om man dricker mer än vad som är hälsosamt, kör för fort eller t o m brukar hasch emellanåt.
Å andra sidan gäller detta Bodström och Ask. Två politiker som flitigt propagerat för drogtester för ungdomar. Genom tvång, enligt Ask och på frivillig basis, enligt Bodström. Båda borde tänka om. Förhoppningsvis ger detta Bodström en välbehövd tankeställare. Kanske inte frivilliga tester är så frivilliga trots allt? Kanske är det otrevligt med integritetskränkande tester? Kanske är det orimligt att göra tester utan misstanke?
Så sammanfattning blir att det hela handlar om en obehaglig journalistik som jag inte vill se, men som möjligen kan försvaras mot politiker som Bodström och Ask som inte tar integritetsfrågor på allvar. Det blir i alla fall intressant och se vilken väg Bodström nu väljer. Gör han ett snabbt drogtest för att tysta debatten eller tänker han fortsätta att under hela valrörelsen svara på insinuerande frågor från journalister? Klart är i alla fall att vi nu kan tacka Bodström för att integritetsfrågor kommer upp på agendan i valrörelsen.
Mer hos Erik Laakso och Johan Hedin.
fredag 20 augusti 2010
Diskbänksliberalism
Centerpartiet har idag, via Andreas Carlgren, lagt fram ett förslag som ska underlätta byggandet av nya bostäder till framförallt ungdomar. Förslaget, som ska gälla lägenheter upp till 35 kvadratmeter, innebär bland annat att det inte längre ska vara tvång på avskiljbarhet mellan matlagnings- och sovplats samt att en diskbänk inte längre ska behöva vara minst 2,4 meter lång.
Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.
Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.
Standardisteringar underlättar onekligen i samhället, men jag är mest fascinerad över att det är förbjudet att bygga lägenheter med kortare diskbänk än 2,4 meter. Sverige är bevisligen detaljreglerat så det räcker. Jag ställer mig klart positiv till den föreslagna diskbänksliberalismen.
Magnus Andersson är positiv medan Alliansfritt rasar mot att Centerpartiet vill bygga sämre bostäder.
torsdag 19 augusti 2010
Vi har inte glömt Lex Uggla, Thomas Östros!
Socialdemokraterna har numera en småföretagarvänlig retorik. En ny förmögenhetsskatt skall utformas, men enligt Thomas Östros så kommer den inte att innehålla den gamla skattens svagheter. Mot den bakgrunden är det lätt att tro att Socialdemokraterna de facto kommer att värna småföretagare och driva en tillväxtorienterad politik vid ett maktskifte. Jag tvivlar. Låt oss komma ihåg hur det fungerade 2006, vilket är svårt att ha koll på om man inte jobbar med ekonomi dagligen.
- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:
En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?
Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.
Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.
Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.
- Socialdemokterna vägrade konsekvent att avskaffa förmögenhetsskattens Lex Uggla. Detta innebar att företagare med likviditet tvingades betala privat förmögenhetsskatt på företagets pengar. Ett exempel:
En företagare har fem miljoner över i sitt företag. Han eller hon planerar att använda pengarna till en framtida expansion, men kan inte säga exakt när fler kommer att anställas. Likviditeten betraktades då som onödig och ägaren fick betala en privat skatt på 1,5 % av fem miljoner kronor. Av privata medel tvingades då ägaren att betala 75 000 netto per år i extra skatt. Enda sättet att finansiera skatten var då via ett ökat löneuttag som gav 75 000 netto. Ett sådant löneuttag kostade företaget 222 000 kronor per år. Summan blev således att aktiebolaget tvingades betala 222 000 kronor i extra skatt årligen. Under en mandatperiod ökade kostanden för bolaget med närmare en miljon kronor. Hur kan du försvara denna behandling av entreprenörer som har ambitionen att anställa fler, Thomas Östros?
Detta är fakta som den vanlige väljaren naturligtvis inte har detaljkunskap om. Därför kokar det i mig varje gång Thomas Östros och Socialdemokraterna säger sig värna småföretagare. Inför valet 2006 hade organisationen Företagarena ett önskemål för förbättringar som var överordnat andra frågor. Det var avskaffandet av just förmögenhetsskatten. En skatt som nu Socialdemokraterna kommer att återinföra. En månad innan valet har landets småföretagare inte fått något som helst besked hur skatten ska utformas.
Politiker kan aldrig skapa fler jobb. Arbetstillfällen uppstår i nya företag och företag som expanderar. Därför är ett bra företagsklimat a och o för att vi ska kunna finansiera ett omfattande framtida välfärdssystem med en åldrande befolkning. Därför kommer jag att rösta på Centerpartiet. Till tveksamma väljare rekommenderar jag en uppfräschning av minnet kring hur småföretagare behandlades under den förra socialdemkratiska regeringen. Thomas Östros och Socialdemokraterna är i högsta grad de "välfärdens fiender" Lars Ohly raljerar kring.
Per Ankersjö bloggar idag kring ungdomsarbetslöshet, Johan Hedin skriver läsvärd om ansvar och Magnus Andersson funderar vidare kring tillväxt, jobb och företagande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)