De rika

Idag har de rödgröna partierna presenterat sina separata budgetförslag. Huvudbudskapet är att den långa rad av utgiftsökningar partierna förespråkar ska bekostas av höjd skatt för ”de rika”. Detta besked har vi hört från Socialdemokraterna under en längre tid utan att riktigt förstå vilka som är ”de rika”. Idag har vi fått det klargjort att ”de rika” är personer som:

-har en förmögenhet över 2,5 miljoner kronor och inte är miljardärer med fortsatta specialregler som t ex H&M:s Stefan Persson,

- har en inkomst över 45 000 kronor/månad eller

- bor i en villa med ett marknadsvärde över sex miljoner kronor.

Utgångspunkten i vänsterpolitiken är, som alltid, att om någon tjänar pengar så sker det på någon annans bekostnad. Det vill säga att den kaka som skall fördelas alltid är lika stor och att tillväxt är ett okänt begrepp. Skatteintäkter baserade på ett skattetryck på 49 % av 100, tycks alltid vara att föredra framför ett skattetryck på 45 % av 120.

Dessa skattehöjningar för ”de rika” inbringar högst marginella skatteintäkter. T ex har Mona Sahlin hela dagen talat om skattehöjningen för de som uppnår den extra marginalskatten på inkomster över en miljon kronor per år. Detta rör sig om cirka 30 000 personer och som nu tillsammans ska bidra med en extraskatt som är ungefär tillräcklig för att finansiera en simhall. Mona Sahlin och Thomas Östros tycker alltså att dagens marginalskatt på 57 % inte är tillräcklig trots att inget annat land från nyår kommer att ta ut skatter på över 50 %. Detta var också en nivå Socialdemokraterna ansåg tillräcklig i 90-talets skatteuppgörelse.

Jag vill gå så långt som att hävda att dessa skattehöjningar för ”de rika” är ren och skär populism. Det är retorik på en nivå där man hade hoppats att Sverigedemokraterna fick husera utan sällskap av landets största parti.

Istället behöver landet en ökad tillväxt. Vi behöver fler människor som är beredda att satsa allt för en karriär, som är beredda att lägga tid och pengar på högre utbildning, som är beredda att åka utomlands för att studera, som är beredda att satsa allt på sina idéer och som är beredda att riskera sitt kapital för att lyckas med sin företagsidé. Dessa individer och dessa krafter måste vi ta tillvara och uppmuntra. Då är jag övertygad om att vi får en högre tillväxt, lägre arbetslöshet, högre skatteintäkter och ett större utrymme för välfärdssatsningar.

Att tro att marginalskatter på uppemot 60 % samt en straffbeskattning på framgångsrika företagares riskkapital är rätt väg att gå för att stimulera denna tillväxt är naivt. Ja till och med så absurt att jag inte ens tror att den socialdemokratiska ledningen innerst inne tror på sitt populistiska budskap.

Sverige behöver fler rika och framgångsrika människor som kan bidra med arbetstillfällen och skatteintäkter för vår gemensamma välfärd. Självklart ska de som har mer resurser bidra till ett bättre samhälle för alla i större utsträckning. Det är lätt att glömma att vi även med platt skatt på 30 % på inkomst och kapital skulle ha en tydlig fördelningspolitik i samhället. En person med fem miljoner i förmögenhet som årligen avkastar fem procent och en miljon i inkomst av tjänst skulle bidra med 375 000 kronor per år i skatt. Detta skulle vara 5,2 gånger så mycket som en vanlig löntagare med 20 000 kronor i månadsinkomst.

Detta är en skillnad i beskattning som, i mina ögon, är fullt tillräcklig för en rimlig fördelningspolitik. Det vore dessutom ett skattesystem som uppmuntrar och skapar initiativförmåga, risktagande, hårt arbete, tillväxt, arbetstillfällen och därmed ett bättre samhälle för alla. Detta är självklarheter som tyvärr riskerar att drunkna i populistisk socialdemokratisk retorik.

(Inlägget finns även publicerat på www.stureplanscentern.se)