Varför får inte norrbottningarna säga sitt?

Dagens stora samtalsämne är Mats Odells omdöme om de rödgrönas senaste utgiftsförslag som han kallar Tobleronepolitik och menar att man handlar med kreditkort och sedan skickar räkningen till skattebetalarna. Uttalandet är naturligtvis lågt. Odell känner förstås väl till att någon räkning i slutändan inte betalades av skattebetalarna i den så kallade Sahlinaffären. Å andra sidan bör det påpekas att just Tobleronebegreppet är något Socialdemokraterna flitigt använt för att bagatellisera händelsen. Sahlin köpte visserligen Toblerone, men konsumerade utöver detta ytterligare dryga 53 000 kronor med statens kreditkort.

Nu upprörs jag inte särskilt av Odells uttalande och självklart är det mer intressant att diskutera de rödgrönas förslag i form av järnvägssatsningar och ytterligare 12 miljarder till kommunerna. Jag är övertygad om att det finns behov hos kommunerna och att satsningen inte gör någon skada, även om det är pengar som i slutändan ska betalas av oss medborgare.

Järnvägssatsningen på 120 miljarder i extra anslag är däremot mer häpnadsväckande. Snabbtåg är effektiva, miljövänliga och alldeles lysande transportmedel. De gör stor nytta på sträckor som Madrid-Barcelona, Paris-Lyon och Tokyo-Osaka. Nackdelen är att kostnaden är hög. Mot den bakgrunden är det rimligt att vara försiktig och eftertänksam när det gäller investeringar av den typen i Sverige. Ett land med stor yta och extremt liten befolkning.

- Ett rekorddyrt sätt att minska utsläppen, säger nationalekonomen Lars Hultkranz i dagens DN där han menar att fartvarnare i alla lastbilar skulle ge samma reduktion av utsläppen som t ex ett höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg. En sådan åtgärd kostar ca 50 miljoner. De rödgrönas 120 miljarder räcker inte till att finansiera ett sådant snabbtåg.

Det är också lätt att lova gigantiska investeringar när dessa ska betalas med lån. Pengar som sedan ska amorteras och betalas av kommande generationer. 120 miljarder är oerhört mycket pengar. Idag har vi knappt 7 miljoner svenska skattebetalare över 18 år. Varje skattebetalare måste bidra med 17 142 kronor för att få ihop dessa 120 miljarder som ska spenderas på en tioårsperiod. Med rödgrön logik borde detta sannerligen vara en fråga för en folkomröstning. 17 142 kronor netto till semesterkassan eller 17 142 kronor till rödgröna järnvägsinvesteringar?

De rödgröna satsar bland annat på en Norrbotniabana, som enligt Banverket kostar uppemot 25 miljarder kronor. Det vill säga exakt samma summa som kostnaden för Förbifart Stockholm. Runt Norrbotniabanans 27 mil finns ungefär 300 000 invånare. Runt 2030 spås Stockholm ha över 3 000 000 invånare. Redan på 90-talet byggdes en väg för att invånarna i min hemkommun Vännäs skulle slippa genomfartstrafiken mellan Bjurholm och Umeå. 2010 tycker de rödgröna att det är fullt rimligt att vi leder genomfartstrafiken igenom Stockholms innerstad och att lastbilar på väg från Skåne till Norrland ska förpesta luften för miljoner stockholmare.

En Förbifart kostar cirka 10 000 kronor per invånare i Stockholm. En Norrbotniabana kostar cirka 83 000 kronor per invånare runt järnvägen. Om en folkomröstning är så central i Stockholm så undrar man varför norr- och västerbottningarna inte får välja mellan Norrbotniabanan och vägförbättringar? Har plötsligt synen på demokrati förändrats eller kan det ha något att göra med regeringsalternativets förmåga att fatta beslut?