LO och medlemmarna

Svenska Dagbladet rapporterar att fackförbunden tappar medlemmar och att den fackliga anslutningsgraden spås minska ytterligare. I mina ögon är detta båda bra och dåligt. Facket har onekligen en viktig uppgift att fylla och är en garant för att de oseriösa arbetsgivare som finns möter ett välorganiserat motstånd. Däremot glädjer det mig att medlemmarna aktivt tar avstånd från fackförbund som vägrar anpassa sig efter sin medlemsbas. För att behålla och få fler medlemmar måste de, speciellt LO:

- Sluta agera mot svaga enmansföretagare som t ex salladsbarer i Göteborg. Facket framstår då endast som den onde och starke Goliat.

- Avbryta det nära samarbetet med Socialdemokraterna. Majoriteten av LO:s medlemmar röstade på andra partier i valet 2006. Och då har vi inte tagit hänsyn till de som redan lämnat rörelsen på grund av denna nära koppling. Det räcker inte med att man äntligen avskaffat den kommunistiska tvångsanslutningen till partiet.

- Byta politik eller retorik. Det håller inte att rasa mot löneskillnader och mot "de rika" samtidigt som LO-ledningen uppenbart tycker att det är helt på sin plats att dess egna löner skall vara ca sju gånger så höga som lönen för en vanlig medlem i Kommunal. Hur kan ledningen tro att detta falska agerande kan vinna medlemmar och skapa förtroende?

- Samma sak som ovan gäller jämställdhet. LO:s ledning rasar mot löneskillnader mellan könen. Samtidigt tycker man uppenbart att det är helt på sin plats att manliga medlemmar i Metall förtjänar nästan dubbelt så hög lön som kvinnliga undersköterskor inom Kommunal.

Mot bakgrunden ovan är det helt på sin plats att LO förlorar medlemmar. Att man sedan skyller medlemstappet på regeringen, utan någon självrannsakan, innebär att den för facket dystra framtidsprognosen definitivt kommer att bli verklighet. Detta är positivt. En rörelse som tappat verklighetsförankringen förtjänar inte sina medlemmar. På sikt hoppas jag dock att man kan vända såväl sitt agerande som sin medlemsutveckling. Sveriges anställda behöver ett pragmatiskt, beskyddande fack som stödjer arbetarna och agerar i medlemmarnas intresse utan att vara en partimegafon som enbart agerar utifrån ledningens intresse av medlemmars beroendeställning och sitt eget behov av politiskt inflytande.