Svagt agerat från alla håll

Den israeliska kritiken mot Sverige växer sig allt starkare efter Donald Boströms artikel i Aftonbladet. Såväl premiärminister Netanyahu som flertalet ministrar kräver nu en officiell svensk ursäkt. Detta är trams. Israel lyfter ofta fram sig självt som ett positivt undantag i Mellanöstern i form av en demokratisk stat omgiven av diktaturer. Ur det perspektivet är det därför rimligt att den israeliska regeringen lägger ned sin kritik och på allvar respekterar den pressfrihet som är grundläggande i ett demokratiskt fungerande land.

Historien slutar dock inte där, utan det är fler som förtjänar kritik i denna historia. Även den svenska ambassadören i Israel, Elisabet Borsiin Bonnier, har agerat felaktigt genom att skicka ut ett pressmeddelande där hon i skarpa ordalag fördömer Aftonbladets publicering. Inte heller det är ett rimligt agerande om man tar pressfriheten på allvar.

Pressfriheten gör att Aftonbladet är i sin fulla rätt att publicera artikeln. Däremot innebär inte pressfrihet att allt som publiceras håller någon som helst kvalité. Donald Boströms artikel är häpnadsväckande usel. Att anklaga den israeliska armén för systematisk organstöld baserat på att han sett en dödsskjuten palestinsk pojke återlämnas från Israel med uppskuren bål håller inte. Händelsen, eller något annat Boström lyfter fram, innehåller inga som helst tydliga indikationer på att anklagelserna är sanna och än svagare framstår resonemanget med tanke på att hans upplevelser inträffade för 17 år sedan.

Anklagelser om organstölder av Israel är en historia som verkar ha återkommit under mycket lång tid. Bevis saknas och mycket tyder på att det rör sig om upplevelser från "en kompis kompis" och historien följer det tydliga mönster som känns igen från alla "råttan i pizzan-historier" à la Klintberg.

Att publicera sådana grova anklagelser som Aftonbladet gjort är oförlåtligt när man grundar resonemanget på en hörsägen och helt saknar bevis. Tidigare idag hörde jag Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i P1:s Medierna försvara publiceringen med argumentet att kulturjournalistik måste få ta ut svängarna i det intellektuella debattrummet. Löjligt! Artikeln är ett intellektuellt lågvattenmärke och inget annat än ett hyllande av usla fördomar och ytlighet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns tre aktörer som skall skämmas. Den israeliska regeringen, den svenska ambassadören och Aftonbladet. Jag har dock full förståelse för om judar och israeler upprörs över lösa anklagelser och ur det perspektivet vore det rimligt med en ursäkt från Aftonbladet. Pressfrihet är viktigt och det är av central betydelse att Aftonbladet själva styr vad som ska publiceras. Däremot är, som vi tydligt sett, inte pressfrihet någon garanti för kvalité.