Fult Eneroth

Den senaste tiden har det stormat rejält kring Vattenfall och Maud Olofsson har kritiserats från en rad olika håll för bristande ägarkontroll och styrning av bolaget. Tyvärr blir varken debatten eller kritiken särskilt saklig och det är uppenbart att politik inte alltid är ett ärligt spel. Ett typexempel ges i Dagens Industri idag (ej på nätet) där Socialdemokraternas Tomas Eneroth skriver en debattartikel med rubriken "Olofssons sjabbel i Vattenfall fortsätter".

Det anmärkningsvärda med artikeln är att Eneroth, inte med ett enda ord, nämner bolagets avtal i Tyskland som tidigare utlöst diskussionerna kring Vattenfall. Istället utnyttjar Eneroth turbulensen kring Näringsdepartementet genom att i denna artikel kritisera Olofssons uteblivna krav på satsningar på förnyelsebar energi. Det vill säga att Olofsson har fortsatt att ge Vattenfall samma lönsamhetsdirektiv som den tidigare socialdemokratiska regeringen. Att bolaget skötts på precis samma sätt som under S-regeringen blir nu en artikel som handlar om "Olofssons sjabbel". Visst kan Eneroth ha den uppfattningen, men detta är en kritik som inte har något som helst samband med övriga aktuella diskussioner i ämnet Vattenfall. Varför publcierade inte Eneroth denna artikel för två månader sedan när läget var exakt detsamma? Nej, det handlar förstås om ett politiskt spel där man försöker svartmåla motståndare utan saklig grund. Liknande exempel finns förstås där borgerliga politiker agerat på samma sätt. Tyvärr tror jag den enda långsiktiga konsekvensen blir ett ökat politikerförakt och öppna dörrar för Sverigedemokrater och andra populistpartier.

Om vi sedan diskuterar själva sakfrågan så håller jag inte heller med Eneroth. Personligen tror jag att det alltid uppstår problem när politiskt styrda bolag ska agera i konkurrens med privata aktörer. Det bästa vore att sälja bolaget, men även i statlig ägo är jag övertygad om att Vattenfall och marknaden mår bäst om denna jätteaktör fungerar på liknande sätt som en privat aktör, det vill säga med ägare som ställer just enbart lönsamhetskrav. Politikernas uppgift är att ge samtliga bolag på marknaden samma goda förutsättningar, genom t ex forskning och skattesystem, att investeringar i förnyelsebar energi. Vi får då en fri marknad där alla bolag kan konkurrera och söka de bästa lösningarna. Det tror jag är en oerhört mycket mer effektiv väg mot energiomställning än att politiker ska detaljreglera exakt hur en av dessa aktörer ska agera och investera.

Det vore därför bättre om Tomas Eneroth slutade ägnade sig åt fula och osakliga påhopp och istället anammade samma syn på ägarstyrning som såväl Björn Rosengren, Leif Pagrotsky, Thomas Östros, Maud Olofsson och Mona Sahlin har ägnat sig åt på posten som näringsminister.