Skattepopulism

Opinionssiffrorna har nu gjort de rödgröna så desperata att de känner sig tvingade till ett nytt, och specificerat, utspel kring den höjning av fastighetsskatten som de föreslagit. Grundprincipen är densamma, men man lovar att andelen som betalar skatten inte ska öka när taxeringsvärdet revideras.

Totalt kommer den nya fastighetskatten att beröra cirka en procent av landets hus. 23 265 fastigheter återfinns i Stockholm. I t ex Västernorrland berörs tolv individer och i Västerbotten 58. Taket för skatten blir fyra procent av inkomsten, det vill säga samma som man betalar till CSN i det gamla systemet. Detta är en skatt som naturligtvis ger nära noll i intäkt till staten. Frågan är om skatten ens täcker administrationen av skatten och upprätthållandet av systemet med taxeringsvärden? De rödgröna kallar detta en skatt på lyxvillor. En stockholmsskatt är en mer korrekt beskrivning då detta t ex innebär ökad skatt för ett enkelt radhus i Enskede.

Att införa en helt ny skattelagstiftning som innebär att man beskattar 1 % av befolkningen extra och med obetydliga summor är inget annat än skattepopulism. Man väljer att upprätthålla ett dyrt och helt ointressant system för att därefter kunna använda favoritargumentet att det är "de rika" som får betala allehanda statliga utgiftshöjningar. Eller är det någon som på allvar tror att dessa ynka miljoner i skatt finansierar de föreslagna bidragshöjningarna? Nej, denna form av dyr skattepopulism är ett utmärkt argument för varför man inte ska rösta på de rödgröna.

Jag hade respekterat ett förslag där massan fick höjd fastighetsskatt i ett system som de facto stärkt statskassan. Det är en stabil skattebas och förslaget skulle inte saknat logik och relevans. Istället för relevanta samhällsförändringar väljer man den fega populistvägen. Det, Mona Sahlin, tyder på svagt ledarskap.