Idag presenterade SAS sin rapport och det står därmed klart att det krävs ytterligare en nyemission för att rädda bolaget. Ur detta faktum har en fullständigt absurd debatt blossat upp där man frågar sig varför SAS ska få pengar och inte SAAB? Ja, svaret är naturligtvis självklart. Staten äger SAS och tar sitt ägaransvar genom att skjuta till kapital till bolaget. En helt vanlig och rimlig ägarstrategi med andra ord. Att däremot skjuta till pengar till ett förlustbolag som SAAB, som ägs av någon annan, är däremot en fullständigt absurd tanke.
Att diskussionen över huvud taget kan uppstå tyder på oerhört stor bristande kunskap hos debattörerna över vad ägande egentligen handlar om. Som ägare får man utdelning och positiv avkastning i goda tider. På samma sätt förlorar man sina pengar vid en konkurs eller skjuter till kapital om man vill rädda bolag ifrån en konkurs i dåliga tider. Svårare än så är det inte att äga företag.
Däremot är problemet SAS ett utmärkt exempel på varför statligt ägande av företag är en fel. Aktieägande handlar just om risktagande. När det går dåligt för bolaget går pengar förlorade. Därför bör staten snarast göra sig av med sina innehav i såväl SAS som Nordea, SBAB, Vattenfall med flera företag där man idag riskerar skattebetalarnas pengar genom att ta den risk som just aktieägande innebär. Självklart kan även innehaven ge utdelningar och ett positivt resultat, men utgångspunkten från allt aktieägande är att det handlar om just risktagande.
De socialdemokrater som hyllar statligt ägda bolag bör svara på ett antal frågor: Är det verkligen rimligt att riskera skattepengar på aktiespekulation? Om ja, varför ökar vi inte på den förhållandevis låga statsskulden och köper fler företag? SKF skulle kunna vara ett statligt bolag för gissningsvis 60 miljarder. Varför argumenterar ni inte för en sådan satsning när ni uppskattar aktiespekulation med skattepengar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar