När retorik och praktisk politik inte går ihop

Idag presenterade de rödgröna partierna sitt förslag till fastighetsskatt. Frågan var såklart intressant med tanke på den högljudda kritik som oppositionen fört fram mot alliansens fastighetsskatt som man menat har varit del i de skattesänkningar som har öst pengar över "de rika". Mot den bakgrunden måste de rödgrönas socialistiska anhängare vara mycket besvikna. Till 90 % köper man alliansens förslag och gör bara ett par mindre justeringar.

Skillnaden blir kortfattat att reavinstskatten höjs en procentenhet samt att alla med taxeringsvärden över 4,5 miljoner kronor kommer att få betala ytterligare fastighetsskatt på överskjutande värde. Dock max fyra procent av inkomsten. Dessutom vill man avskaffa den skatt på uppskov som alliansen införde.

Nackdelen med det rödgröna förslaget är att man nu höjer skatten med några kronor för ett fåtal personer. De skatteintäkter detta genererar är helt försumbart och jag vänder mig kraftigt mot denna typ av beskattning som rör en mycket begränsad grupp människor och som enbart har sin bakgrund i socialistisk omfördelningspopulism. På det hela taget vet jag dock inte om förslaget är sämre än alliansens nuvarande system där man måste vara kritisk mot skatten på uppskov som ligger nära en form av retroaktiv beskattning. Jag har med andra ord inte direkt någon synpunkt på om alliansen eller de rödgröna har tagit fram det rimligaste förslaget. Det är heller inte särskilt märkligt eftersom skillnaderna är ytterst marginella.

En svaghet i båda förslagen är att den fastighetsskatt som betalas av i princip alla är på tok för låg. Fastighetsskatten är en utmärkt skatt eftersom det bygger på en stabil skattebas och där skatteuttaget i princip inte har några negativa konsekvenser ut ett tillväxtperspektiv. Jag skulle gärna se ett återinförande av den gamla skatten med ett tak som var t ex tre gånger så högt som dagens nivå.

Att skillnaden mellan blocken är så liten i denna fråga visar också på hur lite som faktiskt skiljer partierna åt i den faktiska politik som de svenska partierna bedriver trots en ganska högljudd debatt. Eftersom stabilitet i skattesystemet har positiva effekter hade det bästa varit om de rödgröna helt enkelt till 100 % hade accepterat nuvarande system och struntat i att peta i några enstaka detaljer. Det hade gynnat nationen och medborgarna. Att så inte sker är dock naturligt. En opposition som inte argumenterar för förändring har knappast heller något existensberättigande. En opposition som använder en retorik som inte går ihop med praktisk politik borde också rimligen ha en del att förklara för sin väljarkår. Eller är det möjligen Socialdemokraternas usla opinionsläge hos Stockholms medelklass som spelar in?