Kulturradion och kritik

Jag lyssnade på Kulturradion i P1 idag. Rubriken på programmet var "Att överleva med svångremmen ständigt åtdragen" och handlade om den hårda ekonomiska verklighet som många kulturarbetare tvingas leva i.

Vi fick då träffa en rad konstnärer, framförallt i Norbotten, som djupgående berättade om sin vardag. Det råder inga tvivel om att det var svårt att få det hela att gå runt och det förekom en hel del kritik mot såväl regler för A-kassa, mängden kulturstöd samt de alltför små satsningarna på inköp av t ex konst i offentlig sektor.

Att dessa konstnärer försvarar sin bransch, sina verk och vill öppna upp nya möjligheter är helt naturligt och i sin ordning. Frågeställningen blev då hur de rent praktiskt gick till väga för att klara sin livssituation. I princip samtliga svarade att det handlar om att de har extremt låga kostnader för att de medvetet har tagit avstånd från konsumtionssamhället. De var mer eller mindre självförsörjande när det gäller mat, hade extremt låga boendekostnader, saknade mobiltelefon samt bytte tjänster med vänner och grannar.

Jag vill hävda att individen ska ha rätt att leva som den vill. Därmed ska man verkligen inte kritiseras om man väljer ett sådant liv och man är i sin fulla rätt att ta avstånd från allt vad konsumtion heter. Däremot bör man vara medveten om att man genom en sådan självförsörjande livsstil inte bidrar till vare sig tillväxt eller skatteintäkter. Att man samtidigt har mage att ropa på ökat kulturstöd och högre bidrag i kultursektorn gör att jag som lyssnare blir upprörd. Kontentan av dessa norrbottniska konstnärers livsfilosofi är att andra ska jobba hårt, riskera sitt kapital i företagande och bidra med skatteinkomster som sedan skall finansiera deras val av livsstil.

En kvinnlig konstnär förklarande med eftertryck vikten av att hon verkade långsamt. För att prestera bra konst var hon tvungen att ta det mycket lugnt om dagarna så att den kreativa processen inte påskyndades. En insamling av pennor som skulle användas i ett verk fick gärna pågå i minst fem år. Inslaget var rakt igenom ett hån mot hårt arbetande vanliga människor som redan idag bidrar till dessa konstnärers försörjning. Det absurda med P1:s program Kulturradion är dock att de inte ens tänker tanken på att ställa en kritisk fråga till dessa konstnärer om varifrån skatteintäkterna är tänkta att komma. Statlig vänsterradio när den är som sämst!