Monarkin och jämställdheten

Så har beskedet kommit att kronprinsessan Victoria har förlovat sig med Daniel Westling. Reaktionerna är blandade. Många gläds med paret, andra bryr sig inte särskilt mycket och en handfull män är upprörda. Två exempel i den sistnämnda kategorin är t ex, den vanligtvis lysande bloggaren, Dick Erixon och Dag Elfström, som gör ett utspel på Newsmill. De menar båda att denna förlovning är slutet för svensk monarki. Enligt Erixon fungerar monarkin så länge kungafamiljen kan företräda folket. Något som man, enligt Erixon, endast kan göra så länge man befinner sig upphöjd från resten av befolkningen. När kronprinsessan således gifter sig med en man av enkel börd, så faller kungafamiljen på eget grepp.

Personligen är jag ideologisk republikan och ser hellre en demokratiskt vald statschef. Däremot skulle jag bli djupt olycklig om monarkin föll på grund av en prinsessas val av partner. Manliga kungar och kronprinsar har genom historien ofta valt en hustru från folket. Vår egen kungs val av Silvia och kronprins Haakons val av Mette-Marit är två närliggande exempel. När sedan en kvinna väljer en man från folket höjs upprörda röster. Enligt Elfström handlar detta om att den västerländska traditionen bygger på att det är männen som för släkten och släktnamnet vidare. Ja, så har det förstås varit historiskt. Bara för att vissa värderingar och seder har använts genom historien så betyder det inte att de är rätt och riktiga. Eller vad säger dessa båda herrar om den kvinnliga rösträtten? Hotar den vår demokrati?

Tradition är ett dåligt argument mot jämställdhet. Till Dag Elfström kan jag bara beklaga att jag tog min frus efternamn efter vårt giftemål. En skam för den västerländska traditionen med andra ord!