Renault

I och med krisen för den svenska personbilsindustrin så lyfter anhängare av statligt stöd ofta fram det franska stödet till Renault som ett positivt exempel. Man menar att president Sarkozy tar sitt ansvar och stödjer de inhemska bilarbetarna. Jämförelsen haltar dock betänkligt. Renault är ett bolag där den franska staten är delägare. Att staten tar ett ägaransvar och skjuter till kapital i kristider är naturligt. På samma sätt är det naturligt att den svenska staten skjuter till kapital till SAS där man är delägare.

Det bör sedan påpekas att dessa statliga krisinsatser hos SAS och Renault är praktexempel på varför staten inte skall driva företag. Aktier innebär alltid en risk. Statligt ägande av aktier i denna typ av bolag är inget undantag. Om man som individ tror att en aktie och ett delägande i ett bolag är en bra affär ska man köpa aktier. Men det är helt orimligt att stater ska spekulera i aktier med medborgarnas pengar.

Förmodligen är aktier en långsiktigt bra affär. Att låna pengar för aktiespekulation är extremt riskabelt. Samtidigt är det precis vad staten gör när man har stora aktieinnehav samtidigt som statsskulden ligger på 1000 miljarder. Det är därför förvånande att Socialdemokraterna driver på för ökad statlig aktiespekulation. Det är också inkonsekvent att man inte driver linjen länge. Om man nu tror så hårt på aktiemarknaden borde man satsa mer. Varför hör vi så få socialdemokrater som argumenterar för ett uppköp av t ex SKF, finansierat via en ökad statsskuld? Jo, förmodligen eftersom man anser det vara alltför riskabelt. På precis samma sätt är det riskabelt att driva företag istället för att amortera på statsskulden. Nu tvingas staten skjuta till 1,4 miljarder till SAS. Hade det inte varit rimligare om en privat ägare hade tagit den risken och att våra skattepengar fokuserats på t ex vård, skola och omsorg?