Självklar slutsats

Idag har regeringens globaliseringsråd lagt fram sin slutrapport. Rapporten förespråkar bland annat sänkta marginalskatter samt en uppmjukning av dagens LAS-regler. Detta är bra och rimliga slutsatser som ingen kan vara förvånad över att man kommit fram till. Den ekonomiska forskningen ger stöd åt slutsatserna och vi har tidigare sett liknande uppmaningar i OECD:s Sverigerapport.

I en globaliserad värld är konkurrensen stenhård om kvalificerad arbetskraft. Att då erbjuda de mest framgångsrika, driftiga och innovativa entreprenörerna en marginalskatt på 57 % är självklart ingen vidare bra lösning. Att sedan Socialdemokraterna genom Mona Sahlin och Tomas Östros nyligen gjort ett utspel om att 57 % är en alldeles för låg marginalskatt på inkomster över en miljon kronor är häpnadsväckande och skrämmande. Lägg dessutom till en återinförd förmögenhetsskatt innan vi börjar ifrågasätta varför Rausing, Kamprad och Zennström inte längre är bosatta i landet?

Jag är övertygad om att en skrotning av LAS, ett permanent avskaffande av förmögenhetsskatten och sänkta värnskatter är en nödvändighet för att uppmuntra till utbildning, övertidsarbete, expanderande småföretag och nya innovationsprojekt. Självklart leder sådana satsningar till ökad tillväxt, rejält ökade skatteintäkter och därmed klart förbättrade möjligheter till så kallade välfärdssatsningar för de sämst ställda.

En av deltagarna i globaliseringsrådet, Wanja Lundby-Wedin, har redan tagit avstånd från en lång rad av slutsatserna. Att så sker är föga förvånande eftersom de går i rakt motsatt riktning till Socialdemokratisk politik. Varför väljer då Socialdemokraterna att gå emot dessa råd och, därmed i princip all vetenskaplig forskning på området? Jo, för att man tycker att en jämn inkomstfördelning är viktigare än god tillväxt. Då väljer man inte heller att fokusera på hur hög lägsta-nivån är för de fattiga, utan man väljer att titta på skillnaden mellan de rikaste och de fattigaste. En, i mina ögon, fullständigt irrelevant siffra. Det intressanta är den ekonomiska nivån och därmed nivån av frihet för de sämst ställda. Om den kan bli tio procent bättre genom att de tio rikaste procenten i samhället blir miljardärer istället för miljonärer så är det väl en alldeles lysande lösning? Tyvärr håller inte Socialdemokraterna med.

Att man även motsätter sig förändringar av LAS förvånar inte. Man väljer att gynna de etablerade i samhället på bekostnad av de riktigt svaga. Att man dessutom har mage att göra detta genom tal om solidaritet är magstarkt. Men faktum är att idag kringgår de flesta företag LAS vid uppsägningar. Genom förhandlingar med facket kan man uppnå samma sak som ett skrotande av LAS. Detta tycker facket är rimligt och nödvändigt för företagens bästa. Är man det minsta konspiratioriskt lagt är det lätt att tro att försvaret av LAS handlar om försvaret av fackets inflytande. Att arbetsplatsen skall få behålla de mest centrala medarbetarna tycker man är rimligt för bolagets fortsatta drift. Uppsägningar och kringgåendet av LAS har man inga problem med, så länge man själv får vara den centrala maktfaktorn i beslutsprocessen.

Det positiva i resonemanget är att utvecklingen har gått åt rätt håll de sista 30 åren. Få Socialdemokrater talar sig idag varma för löntagarfonder eller marginalskatter på Pomperipossanivån 103 %. Tids nog kommer nog även det Socialdemokratiska partiets kärna att ha gjort en än mer rimlig bedömning av läget. Problemet är bara att det går på tok för långsamt.