Splittrad blockpolitik

I SvD idag finns en gedigen sammanställning av partiernas åsikter i olika frågor som rör valet till Europaparlamentet. Svaren täcker ett helt uppslag i tidningen och rör tio ämnesområden såsom patienträttigheter, jordbruk, alkohol, öppenhet, utvidgning, inre marknad och miljö. Jag roade mig att jämföra svaren mellan allianspartierna och Socialdemokraterna. Skillnaden är häpnadsväckande liten.

Socialdemokraterna har exakt samma ståndpunkt, som minst ett borgerligt parti, i åtta av tio frågor. I ytterligare en fråga är skillnaden minimal. Det rör möjligheten för patienter att söka vård i hela unionen. Här är man överens om principen, men Socialdemokraterna vill, till skillnad från alliansen, att det skall krävas ett förhandsbesked från Försäkringskassan. Den enda fråga där Socialdemokraterna skiljer sig från de borgerliga är i frågan om utstationeringsdirektivet där partiet menar att det vore positivt med förändringar.

Att Socialdemokraterna är nästintill helt eniga med de borgerliga partierna är svårt att tro när man lyssnar på den svenska valdebatten där tonläget och retoriken tyder på stora motsättningar.

Om vi istället försöker jämföra Socialdemokraternas svar med Vänster- och Miljöpartiet uppstår vissa svårigheter. Åsikterna går inte tydligt isär, men Socialdemokraternas svar är ofta tydliga och konkreta medan Vänster- och Miljöpartiet endast vill se ett överförande av frågan till nationell nivå. Detta ger en tydlig bild. Skilljelinjen i Europaparlamentsvalet går inte mellan Alliansen och de rödgröna partierna. Den stora motsättningen finns mellan Vänster- och Miljöpartiet å ena sidan och samtliga andra partier å den andra sidan. Det handlar om partier som vill påverka och utveckla EU:s konkreta politik jämfört med partier som vill motverka samarbetet och istället verka för en större maktförskjutning över till de enskilda medlemsländerna. Min tolkning av detta är att om Socialdemokraterna vore ärliga i valrörelsen så skulle man tydligt distansera sig från sina samarbetspartier i denna valrörelse. Tyvärr är detta något man inte vågar göra i praktiken eftersom man då skulle vara rädd för att bilden av splittring blir alltför tydlig inför riksdagsvalet 2010.

Klart är i alla fall att den rödgröna alliansen är tydligt splittrad i frågor som rör såväl EU som utrikespolitik. Jag är egentligen inte alltför rädd för Socialdemokratisk pragmatisk politik varken i Europarlamentet eller i Riksdagen. Däremot är jag rädd för de konsekvenser som uppstår när partiet gör eftergifter till såväl sin interna vänsterfalang som till Vänsterpartiet. Skillnaden är, som SvD:s genomgång visar, mycket stor mellan dessa båda partier. Förmögenhetsskatten är ett första vansinnigt exempel på en Socialdemokratisk anpassning. Eftergifter som kommer att bli fler i antal och därmed få klart negativa konsekvenser för såväl sysselsättning, tillväxt, ekonomi och hänsynen till individens frihet. I slutändan borde förstås mittenväljare fråga sig om det verkligen är rätt att stödja Socialdemokraterna? Vill man verkligen att svensk politik skall anpassas efter ett extremt parti som Vänsterpartiet där Lars Ohly kommer att få fritt spelrum på sin ministerpost?