Absurd bonusdebatt

Idag har det debatterats bonusar i Riksdagen. Det hela har utvecklats till en tävling där det handlar om vem som är mest emot denna form av rörlig lön. Debatten blir så intensiv att man inbland får intrycket att hela den globala finanskrisen beror på AMF eller 500 000 kronor till en VD i en AP-fond. Visst har Wanja Lundby-Wedin problem med sin trovärdighet, men debatten går till överdrift. Bonusar är inte hela världen och det är totalsumman som är intressant. Vad som sedan utfallit som fast lön respektive bonus är, i mina ögon, helt irrelevant. Jag förstår inte heller folks aggressioner över att en VD i SEB får två miljoner mer i lön och jag tycker definitivt att bonusdebatten har gått alltför långt. Det finns långt värre problem i vårt samhälle. De senaste dagarna har det t ex rapporterats om att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Lägg dessutom till problemen med segregation, så inser vi att vi har stora grupper i samhället som desperat behöver hjälp och stöd. Deras situation förbättras inte om Annika Falkengren får en halverad lön.

Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.

Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!

LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.

Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.

Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.

Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?

LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?

Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.