Sned bonusdebatt

Debatten kring bonusar rullar vidare. Nu har såväl Alecta, Skandia Liv, SEB och AMF meddelat att man ställer in utbetalningarna samtidigt som oppositionen lägger ett förslag om att maxbeloppet i statligt kontrollerade bolag skall vara max två månadslöner istället för dagens fyra. Som jag skrivit tidigare, så tycker jag att debatten har havererat fullständigt. Hela diskussionen klumpas ihop trots att skillnaden mellan olika exempel är milsvid. Här kommer, vad jag menar är, en mer nyanserad beskrivning.

Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.

Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.

Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.

SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.

Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!