Hundratals båtemigranter på väg mot Europa rapporteras drunknade och saknade efter en båtolycka. Detta får skrämmande lite uppmärksamhet i svensk media. Det är i och för sig inget ovanligt. Det talas väldigt tyst om alla tusentals människor som varje år omkommer på sin flykt till Europa. Att det är så tyst om denna fråga är ytterst skrämmande. Det är nämligen våra stängda gränser som är orsaken till dessa tusentals dödsfall. Hur kan vi bara gå vidare med detta på vårt samvete?
Vi har ett alternativ. Vi skulle kunna släppa invandringen helt fri och låta vem som helst bosätta sig i Sverige och i Europa. Självklart skulle vi då vara tvugna att göra radikala justeringar i vårt välfärdssystem som omöjligt skulle kunna omfattas av alla som ville komma hit. Var och en skulle då kunna vara välkommen och själv få ordna med sin försörjning till 100 procent. Problematiskt, ja visst, men samtidigt kanske mer rättvist än dagens system? Jag vet inte hur man skulle kunna lösa detta på ett vettigt sätt. Men att debatten kring dessa frågor inte förs tyder på en obehaglig egoism från vår sida.
Här kan vi göra en liknelse med LAS. Vi har en arbetsrättslagstiftning som värnar de individer som befinner sig inne på arbetsmarknaden. Detta sker på bekostnad av de som står utanför och vill komma in. På samma värnar vår invandringspolitik de som finns innanför landets gränser. Detta får till följd att vi istället skapar en situation med tusentals dödsoffer. Jag vet inte vilken väg som är rätt att gå. Däremot blir jag upprörd att frågan inte debatteras. Varför ska de som redan har jobb gynnas? Varför ska vi som råkat födas eller fått uppehållstillstånd i Europa gynnas? Detta är en riktig orättvisa som det talas tyst om. Istället väljer vänstern att fokusera på det sataniska med att A-kassan har sänkts med 50 kronor per dag i maximalt 100 dagar. Vad är egentligen solidaritet?
tisdag 31 mars 2009
söndag 29 mars 2009
Hyckleriet fortsätter
Idag skriver Rolf van der Brink ett mycket intressant inlägg på Newsmill som handlar om Aftonbladets chefredaktör Helle Klein. Denne chefredaktör har varit en av Wanja Lundby-Wedins ivrigaste försvarare. Det är kanske inte så konstigt eftersom Helle Klein är tillsatt av tidningens styrelse där Wanja Lundby-Wedin ingår. Samma styrelse har också beviljat Helle Klein 140 000 kronor i månadslön, 49 000 kronor per månad i pensionssparande samt en fallskärm på 2,3 miljoner kronor.
Jag har inget emot höga löner för kompetenta chefer. Det borde inte heller ledande Socialdemokrater ha. I alla fall när man tydligt, gång efter gång, väljer att inte leva som man lär.
Jag har inget emot höga löner för kompetenta chefer. Det borde inte heller ledande Socialdemokrater ha. I alla fall när man tydligt, gång efter gång, väljer att inte leva som man lär.
Förminskande förnamn
Den senaste tiden har det riktats genuskritik mot hur namn används i den politiska debatten. Kritiken går ut på att kvinnor oftare tituleras med enbart sitt förnamn än män och att kvinnorna därmed förminskas. Birger Schlaug kritiserar, på sin blogg, t o m Mona Sahlin för att förminska sig själv genom att ha uttryckt att kampen om statsministerposten står mellan Mona och Reinfeldt. I en intervju i Dagens Industri tar även Maud Olofsson upp detta problem, som hon menar, är negativt för kvinnliga politiker.
Det är möjligt att denna feministiska kritik är berättigad. Samtidigt blir jag lite orolig. Det betyder att stackars Per-Albin har förminskats i 70-års tid. Kanske är det dags att Hansson får upprättelse?
Det är möjligt att denna feministiska kritik är berättigad. Samtidigt blir jag lite orolig. Det betyder att stackars Per-Albin har förminskats i 70-års tid. Kanske är det dags att Hansson får upprättelse?
fredag 27 mars 2009
Vidrigt lagförslag
Idag lägger Socialdemokraterna Mona Sahlin och Thomas Östros fram ett förslag på DN-debatt. Förslaget går ut på att förmögenhetsskatten återinförs med höjt grundavdrag, fastighetsskatt för de med taxeringsvärden över fem miljoner samt höjd inkomstskatt för de som tjänar över en miljon per år. Detta beräknas inbringa fem miljarder kronor och är tydligen, enligt S-ledningen, Sveriges väg ur finanskrisen.
Detta är inte bara ett dåligt förslag som får klart tillväxthämmande följder. Det är dessutom ett fullständigt vidrigt förslag. Vi talar om en ny sorts lagstiftning som kommer att beröra några tusentalet individer. Att ha en lagstiftning som försämrar för en specifik och mycket liten grupp människor är det sista staten skall ägna sig åt.
Tanken på en sådan lagstiftning är djupt obehaglig för tankarna till riktigt mörka tider i mänsklighetens historia. Den stora pöbelns vilja att peka ut och sätta dit en specifik grupp har alltid funnits och genom historien utnyttjats av makthavare utan civilkurage. Här hittar vi allt från häxbränning till Hitlers speciallagstiftning som endast berörda judar. Vilken annan liten grupp i samhället, bortsett från med mest välbärgade, skulle politikerna kunna straffa genom en sådan specifik speciallagstiftning? Lagar som är till för att försämra för en grupp om cirka 20 000 individer tycker inte jag hör hemma i en rättsstat och jag tycker S-ledningen ska skämmas över detta fullständigt vidriga utspel.
Detta är inte bara ett dåligt förslag som får klart tillväxthämmande följder. Det är dessutom ett fullständigt vidrigt förslag. Vi talar om en ny sorts lagstiftning som kommer att beröra några tusentalet individer. Att ha en lagstiftning som försämrar för en specifik och mycket liten grupp människor är det sista staten skall ägna sig åt.
Tanken på en sådan lagstiftning är djupt obehaglig för tankarna till riktigt mörka tider i mänsklighetens historia. Den stora pöbelns vilja att peka ut och sätta dit en specifik grupp har alltid funnits och genom historien utnyttjats av makthavare utan civilkurage. Här hittar vi allt från häxbränning till Hitlers speciallagstiftning som endast berörda judar. Vilken annan liten grupp i samhället, bortsett från med mest välbärgade, skulle politikerna kunna straffa genom en sådan specifik speciallagstiftning? Lagar som är till för att försämra för en grupp om cirka 20 000 individer tycker inte jag hör hemma i en rättsstat och jag tycker S-ledningen ska skämmas över detta fullständigt vidriga utspel.
Länsstyrelsen och Tensta
SVT:s ABC rapporterade i morse om en bostadsrättsförening i Tensta där de boende ville renovera sitt betonghus byggt på 60-talet. Nu har Länsstyrelsen sagt nej till renoveringarna eftersom huset är ett unikt exempel på ett miljonprogramshus och därför har stort kulturhistoriskt värde.
Ibland blir man uppriktigt irriterad på myndigheter som sätter onödiga käppar i hjulet för medborgarna. Här har vi en grupp människor som är bosatta i ett av Sveriges mest förfallna områden som består till 100 % av betong. De vill sedan lägga ned tid, engagemang och pengar på att förbättre sitt boende och bidra till att lyfta området. Tacken blir ett nej för att akademiker i innerstaden ska kunna gå på 60-tals museum. Vidrigt!
Ibland blir man uppriktigt irriterad på myndigheter som sätter onödiga käppar i hjulet för medborgarna. Här har vi en grupp människor som är bosatta i ett av Sveriges mest förfallna områden som består till 100 % av betong. De vill sedan lägga ned tid, engagemang och pengar på att förbättre sitt boende och bidra till att lyfta området. Tacken blir ett nej för att akademiker i innerstaden ska kunna gå på 60-tals museum. Vidrigt!
torsdag 26 mars 2009
Absurd bonusdebatt
Idag har det debatterats bonusar i Riksdagen. Det hela har utvecklats till en tävling där det handlar om vem som är mest emot denna form av rörlig lön. Debatten blir så intensiv att man inbland får intrycket att hela den globala finanskrisen beror på AMF eller 500 000 kronor till en VD i en AP-fond. Visst har Wanja Lundby-Wedin problem med sin trovärdighet, men debatten går till överdrift. Bonusar är inte hela världen och det är totalsumman som är intressant. Vad som sedan utfallit som fast lön respektive bonus är, i mina ögon, helt irrelevant. Jag förstår inte heller folks aggressioner över att en VD i SEB får två miljoner mer i lön och jag tycker definitivt att bonusdebatten har gått alltför långt. Det finns långt värre problem i vårt samhälle. De senaste dagarna har det t ex rapporterats om att Sverige har Europas näst högsta ungdomsarbetslöshet. Lägg dessutom till problemen med segregation, så inser vi att vi har stora grupper i samhället som desperat behöver hjälp och stöd. Deras situation förbättras inte om Annika Falkengren får en halverad lön.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
Många metoder har provats för att förbättra möjligheterna för invandrare, långtidssjukskrivna och ungdomar på arbetsmarknaden. Det senaste exemplet var sänkta arbetsgivaravgifter för företag som anställde ungdomar. Hur det slår ut är svårt att svara på eftersom projektet endast hann inledas innan finanskrisen slog till. Den stora nackdelen med ett sådant upplägg är att det bidrar till ett ännu krångligare skattesystem med differentierade taxor för olika riktade åtgärder. Nuvarande regering har tagit positiva steg till ett bättre samhälle, men det vore fel att säga att de bidragit till förenklingar i skattesystemet.
Däremot så finns det en åtgärd som vi inte har provat för att få bukt med dessa problem. Det handlar om en uppluckring av LAS som t o m verkar vara tabu att debattera inom svensk politik. Jag kan förstå tanken med LAS och att den ska bidra till att ge trygghet till arbetstagarna, men frågan är om det är värt det med tanke på de stora problem som denna lagstiftning medför. Varför ska vi ha en lagstiftning som gynnar de etablerade i samhället på bekostnad av t ex ungdomar och invandrare? Varför är det så viktigt att värna den vite svenske mannens situation på bekostnad av andra grupper? Ungdomar och invandrare står längst från arbetsmarknaden och kommer således in i sista hand i en högkonjunktur. När sedan problemen kommer, så är arbetsgivaren, enligt lag, skyldig att först permittera dessa grupper oavsett vad de har åstadkommit på arbetsmarknaden. Detta är vad jag kallar orättvisa!
LAS bidrar utöver detta också till andra problem. Ett exempel är att anställda blir mindre benägna att söka sig till nya arbetsplatser. Varför byta jobb och offra sin trygghet genom att bli den som kom sist in på den nya arbetsplatsen? Detta gör att vi får en arbetsmarknad med bristande flexiblitet. Jag tror att individer mår bra av att byta jobb emellanåt samtidigt som vi skulle få mer av kunskapsöverföring mellan olika företag och organisationer med större inslag av personalombyte. Ett sista exempel gäller arbetsgivarens situation i ett läge då företaget går bra. Det blir svårt att rekrytera nya anställda från konkurrenterna eftersom personalen riskerar att hamna i en svår situation när konjunkturen väl vänder. Företaget hejdas på detta sätt i sin expansion, vilket har en negativ påverkan på tillväxten.
Motargumentet för att behålla LAS är givetvis att vi skulle få otrygga anställda som utsattes för orimliga krav från giriga arbetsgivare. Detta är naturligtvis en risk och det skulle säkert förekomma i vissa fall. Däremot tror jag denna rädsla är kraftigt överdriven. Den bygger på en svartmålning av arbetsgivarna där dessa framställs som giriga svin som utan empatisk förmåga gör allt för att kortsiktigt maximera vinsten. Den bilden stämmer inte. Majoriteten av alla arbetsgivare uppskattar värdet av sina anställda, känner dessa personer och vill dem mycket väl. Dessutom finns alltid ett inslag av social kontroll även av arbetsgivare. Att säga upp någon på ett orättvist sätt sänder oerhört negativa signaler till övrig personal som tappar lojaliteten med sin arbetsgivaren. En sådan negativ bild sprider sig sedan vidare ut i samhället och når till slut samarbetspartners, leverantörer och kunder. Att behandla sin personal illa är således rimligen en ekonomiskt mycket dålig affär, även för en arbetsgivare utan empati.
Det är trist att 1800-talets schablonbild av företagare och arbetsgivare fortfarande lever kvar. Att denna bild är kraftigt överdriven kan vi tydligt se i våra vardagliga kundrelationer med företag. Eftersom företagen eftersträvar största möjliga vinst, så kan man utgå att de gör allt för att suga ut sista kronan av sina kunder på samma sätt som de skulle suga ut allt från sin personal. Men om vi tänker efter, så inser vi att vi generellt sett behandlas ganska väl som kunder. Visst måste man säga ifrån ibland, men oftast går problemen att lösa. För att komma till rätta med de värsta avarterna har vi Allmänna Reklamationsnämnden. Självklart finns det fall där ARN behövs, men hur många av oss har haft behov av att driva ett ärende mot ett företag dit? På samma sätt tror jag att relationerna arbetsgivare/arbetstagare skulle fungera utmärkt utan LAS i 99 fall av 100.
Frågan är då om LAS behövs för att skydda den siste av dessa 100 som på allvar behandlas illa av arbetsgivaren och kanske sägs upp på absurda grunder? Kanske det, men jag tycker absolut inte att det är värt kostnaden. Utan LAS är jag dessutom övertygad om att vi skulle ha en mer flexibel arbetsmarknad där den personen också lättare skulle få ett jobb efter en uppsägning. Är denna nytta tillräckligt stor för att vi skall låsa fast ungdomar, invandrare och långtidssjukskrivna i det helvete som det innebär att stå utanför samhället?
LAS är en lag som effektiv värnar om de etablerades gynnsamma situation på bekostnad av svaga grupper. Att detta sker i solidaritetens namn är trist! Istället tycker jag att de som värnar om LAS ska fundera över varför vi i Sverige har, i ett internationellt perspektiv, exceptionella problem med segregation, långtidssjukskrivningar och ungdomsarbetslöshet? Var finns solidariteten med dessa grupper?
Vi måste göra något radikalt för att lösa situationen för dessa personer som lever i utanförskapet! Mitt förslag är att avskaffa LAS. Finns det bättre lösningar, så tas de gärna emot. Klart är i alla fall att lösningen inte heter bonusstopp.
tisdag 24 mars 2009
Socialdemokratiskt hyckleri
Debatten om Wanja och hennes roll i den så kallade AMF-skandalen rullar vidare med full intensitet. Frågan är om LO:s ordförande fortfarande heter Lundby-Wedin innan veckan är slut?
Att å ena sidan hårt kritisera bonusar och höga ersättningar i samhället samtidigt som man själv fattar beslut om en av de mest frikostiga ersättningarna är naturligtvis ett stort hyckleri. Frågan är bara vad som låg bakom beslutet? Var det lathet? Bristande förståelse? Grupptryck? Eller var det helt enkelt nödvändigt för att attrahera de individer man ville skulle leda bolaget? Kanske klarnar den bilden senare i veckan.
Tillsvidare kommer Wanja Lundby-Wedin att fortsätta att anklagas för att vara en hycklare. På ett sätt tycker jag att denna debatt inte enbart handlar om LO:s ordförande. Den handlar i stor utsträckning om hela Socialdemokratin. Här har vi ett parti som i retoriken ofta låter som en ganska radikal vänsterorganisation. I praktisk politik ser resultatet helt annorlunda ut. I mina ögon lös socialismen med sin frånvaro under de senaste tolv åren man styrde. I stället drev man en tillväxtorienterad och pragmatisk politik som vilade på principer från marknadsekonomi och kapitalism. När argumentationen och den praktiska politiken skiljer sig åt i så pass stor utsträckning är det lätt att man hamnar i situationer där hyckleriet passerat en gräns för det som kan tolereras.
Under de sista tolv åren av Socialdemokratiskt styre fick vi sänkta inkomstskatter, vi fick specialregler där de rikaste slapp förmögenhetsskatten och vi fick sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske mest tydliga exemplet på högerpolitiken var avskaffandet av arvs- och gåvoskatten. Denna försvann hastigt utan att ha föregåtts av några stora utspel eller vallöften. Man kan bara gissa hur upprörd Thomas Östros varit om det var den nuvarande regeringen som hade gjort samma sak. Vi hade fått tydliga beskrivningar om hur de rika arvingarna numera kunde vältra sig i än mer lyx på bekostnad av de arbetslösa. Ett annat exempel på att Socialdemokratisk socialistisk retorik går väl långt gäller A-kassan. Den har sänkts med maximalt 50 kronor per dag i 100 dagar. Det handlar om totalt, under en arbetslöshet, som max en sänkning av 3500 kronor netto. Denna sänkning har Mona Sahlin kallat satanisk. Vi har alltså fått veta att gränsen för en satansik bidragssänkning ligger under 3500 kronor totalt för en långtidsarbetslös. Eller nästa exempel. När Thomas Östros beskriver hur champagnekorkarna numera flyger i taket i Vellinge, Djursholm, Danderyd och i, Fredrik Reinfeldts, Täby.
Socialdemokrater uttrycker sig ofta på ett sätt som att man förberedde den stora socialistiska samhällsomdaningen. Denna retorik fungerar inte med den praktiska politiken. Det blir ett hyckleri och vi kommer att få se fler exempel på socialistiska retoriker där fallet blir högt när de väl hamnar i maktens korridorer och fortsätter med sin pragmatiska kapitalism.
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam att socialismen stannar vid retorik. Jag är därför inte heller särskilt orolig för ett Socialdemokratiskt maktövertagande. Jag vet att vi talar om ganska små justeringar från dagens politik. Partiet har redan accepterat 2/3-delar av jobbskatteavdraget och i princip hela den nya förmögenhetsskatten. Varför kan man fråga sig eftersom dessa förändringar har beskrivits som grunden till hela välfärdsstatens förfall? Jo, för att retorik och praktisk politik inte går hand i hand inom Socialdemokratin.
Det enda som gör mig riktigt orolig inför en seger för de Rödgröna är de eftergifter som man tvingas göra till Lars Ohly. Tyvärr tror jag att han menar allvar med sin socialistiska retorik. På ett sätt mer ärligt, men samtidigt mer märkligt. Att man lockas av Socialistisk retorik är naturligt då tanken är fin. Att man lockas av Socialistisk praktisk politik är oförklarligt. Har vi inte sett tillräckligt med exempel på hur snett det går? Hur kan Sovjetunionen, DDR, Nordkorea, Kuba eller Venezuela vara mer lockande samhällen är kapitalismens USA? Jag vet i alla fall vart jag helst skulle bosätta mig!
Att å ena sidan hårt kritisera bonusar och höga ersättningar i samhället samtidigt som man själv fattar beslut om en av de mest frikostiga ersättningarna är naturligtvis ett stort hyckleri. Frågan är bara vad som låg bakom beslutet? Var det lathet? Bristande förståelse? Grupptryck? Eller var det helt enkelt nödvändigt för att attrahera de individer man ville skulle leda bolaget? Kanske klarnar den bilden senare i veckan.
Tillsvidare kommer Wanja Lundby-Wedin att fortsätta att anklagas för att vara en hycklare. På ett sätt tycker jag att denna debatt inte enbart handlar om LO:s ordförande. Den handlar i stor utsträckning om hela Socialdemokratin. Här har vi ett parti som i retoriken ofta låter som en ganska radikal vänsterorganisation. I praktisk politik ser resultatet helt annorlunda ut. I mina ögon lös socialismen med sin frånvaro under de senaste tolv åren man styrde. I stället drev man en tillväxtorienterad och pragmatisk politik som vilade på principer från marknadsekonomi och kapitalism. När argumentationen och den praktiska politiken skiljer sig åt i så pass stor utsträckning är det lätt att man hamnar i situationer där hyckleriet passerat en gräns för det som kan tolereras.
Under de sista tolv åren av Socialdemokratiskt styre fick vi sänkta inkomstskatter, vi fick specialregler där de rikaste slapp förmögenhetsskatten och vi fick sänkta arbetsgivaravgifter. Det kanske mest tydliga exemplet på högerpolitiken var avskaffandet av arvs- och gåvoskatten. Denna försvann hastigt utan att ha föregåtts av några stora utspel eller vallöften. Man kan bara gissa hur upprörd Thomas Östros varit om det var den nuvarande regeringen som hade gjort samma sak. Vi hade fått tydliga beskrivningar om hur de rika arvingarna numera kunde vältra sig i än mer lyx på bekostnad av de arbetslösa. Ett annat exempel på att Socialdemokratisk socialistisk retorik går väl långt gäller A-kassan. Den har sänkts med maximalt 50 kronor per dag i 100 dagar. Det handlar om totalt, under en arbetslöshet, som max en sänkning av 3500 kronor netto. Denna sänkning har Mona Sahlin kallat satanisk. Vi har alltså fått veta att gränsen för en satansik bidragssänkning ligger under 3500 kronor totalt för en långtidsarbetslös. Eller nästa exempel. När Thomas Östros beskriver hur champagnekorkarna numera flyger i taket i Vellinge, Djursholm, Danderyd och i, Fredrik Reinfeldts, Täby.
Socialdemokrater uttrycker sig ofta på ett sätt som att man förberedde den stora socialistiska samhällsomdaningen. Denna retorik fungerar inte med den praktiska politiken. Det blir ett hyckleri och vi kommer att få se fler exempel på socialistiska retoriker där fallet blir högt när de väl hamnar i maktens korridorer och fortsätter med sin pragmatiska kapitalism.
Missförstå mig inte. Jag är oerhört tacksam att socialismen stannar vid retorik. Jag är därför inte heller särskilt orolig för ett Socialdemokratiskt maktövertagande. Jag vet att vi talar om ganska små justeringar från dagens politik. Partiet har redan accepterat 2/3-delar av jobbskatteavdraget och i princip hela den nya förmögenhetsskatten. Varför kan man fråga sig eftersom dessa förändringar har beskrivits som grunden till hela välfärdsstatens förfall? Jo, för att retorik och praktisk politik inte går hand i hand inom Socialdemokratin.
Det enda som gör mig riktigt orolig inför en seger för de Rödgröna är de eftergifter som man tvingas göra till Lars Ohly. Tyvärr tror jag att han menar allvar med sin socialistiska retorik. På ett sätt mer ärligt, men samtidigt mer märkligt. Att man lockas av Socialistisk retorik är naturligt då tanken är fin. Att man lockas av Socialistisk praktisk politik är oförklarligt. Har vi inte sett tillräckligt med exempel på hur snett det går? Hur kan Sovjetunionen, DDR, Nordkorea, Kuba eller Venezuela vara mer lockande samhällen är kapitalismens USA? Jag vet i alla fall vart jag helst skulle bosätta mig!
måndag 23 mars 2009
Avgår Wanja?
Efter dagar av tystnad har nu LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin talat ut om VD-ersättningen på AMF. Beskedet är att hon inte känner igen siffrorna och att hon känner sig grundlurad. Detta var, i mina ögon, det sämsta svar hon kunde ha gett. Det betyder att hon inte orkat tittat på årsredovisningen eller budgeten trots ett styrelsearvode på 80 000 kronor/år. Alternativet är förstås att hon ljuger. Båda alternativen är illa. Det enda rakryggade hade varit att förklara bakgrunden och anledningen till de beslut man fattat.
Självklart har Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström ett lika stort ansvar för besluten. Däremot blir inte fallet lika högt när man tidigare har försvarat höga ersättningar i näringslivet. Personligen tycker jag inte ersättningsnivåer generellt är så mycket att haka upp sig på, men lite märkligt blir det med dessa nivåer för en VD för ett företag som verkar på en monopolmarknad.
Frågan nu är förstås om Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar som ordförande, vilket är upp till LO-medlemmarna att ha synpunkter på. Personligen tycker jag att man kräver folks avgång väl enkelt efter minsta lilla misstag och ser gärna att hon fortsätter. Att Cecilia Stegö Chiló tvingades bort efter obetalda tv-licenser är ett exempel på orimliga krav och en fånig hantering. Särskilt mot bakgrunden att Mona Sahlin kandiderar till statsministerposten. Hon struntade nämligen också i tv-licensen!
Självklart har Svenskt Näringsliv och Urban Bäckström ett lika stort ansvar för besluten. Däremot blir inte fallet lika högt när man tidigare har försvarat höga ersättningar i näringslivet. Personligen tycker jag inte ersättningsnivåer generellt är så mycket att haka upp sig på, men lite märkligt blir det med dessa nivåer för en VD för ett företag som verkar på en monopolmarknad.
Frågan nu är förstås om Wanja Lundby-Wedin kan sitta kvar som ordförande, vilket är upp till LO-medlemmarna att ha synpunkter på. Personligen tycker jag att man kräver folks avgång väl enkelt efter minsta lilla misstag och ser gärna att hon fortsätter. Att Cecilia Stegö Chiló tvingades bort efter obetalda tv-licenser är ett exempel på orimliga krav och en fånig hantering. Särskilt mot bakgrunden att Mona Sahlin kandiderar till statsministerposten. Hon struntade nämligen också i tv-licensen!
söndag 22 mars 2009
Frivillig spekulation
Idag har en undersökning signerad TT publicerats i tidningar så som DN och SvD. Innehållet i artikeln går ut på att bankerna skulle vara de enda vinnarna i PPM-systemet eftersom spararna ligger minus 33 miljarder samtidigt som avgifter på åtta miljarder tagits ut. Många kritiska röster hörs nu mot systemet och Thomas Östros är tvungen att påpeka att han var emot denna del av pensionsuppgörelsen, som han ändå röstat för!
Personligen anser jag att PPM är lysande. De kritiker som menar att svenska folket tvingas in i en börsspekulation har helt enkelt fel. Systemet går ut på att individen själv får välja vad han eller hon vill göra med sina pengar. Det går alldeles utmärkt att välja en kort räntefond och få en avkastning som motsvarar ett bankkonto. Det är således enkelt för dem som inte vill ägna sig åt börsspekulation att undvika detta genom ett aktivt val. Värre är det då med de andra pensionsdelarna som förvaltas av t ex AP-fonderna. Här kan individen inte själv välja bort denna börsspekulation. Trots detta är PPM-kritikerna oerhört mycket mer nöjda över system där politikerna fattat besluten åt dem. Trots att det kan innebära mycket mer av aktieägande och börsspekulation. Märkligt!
PPM innebär endast att individen själv får styra över en liten del av pensionen. Alternativet är att politikerna fattar alla beslut. Av någon märklig anledning tycks stora delar av svenska folket föredra ett sådant system. Detta är märkligt med tanke på att samma grupper människor ofta kan uttrycka ett ganska kraftigt politikerförakt. Hur går det ihop? Jag tror att det beror på okunskap och massmedias beskrivning av systemet.
Det är ingen slump att TT gör denna undersökning just nu istället för för två år sedan då rubriken hade varit vilka stora vinster svenska folket gjort. Det är ingen slump att man skriver att PPM-systemet skapar stora vinster till bankerna istället för att fokusera på att dessa vinster beror på att svenska folket själv valt dessa mer kostsamma aktiefonder istället för de nästintill kostnadsfria räntefonderna. Man kan således, mot den bakgrunden, använda avgiftsuttaget som ett bevis för hur stort förtroende svenska folket har för dessa fondförvaltare. Men eftersom massmedia älskar att skandalisera är det givet att statistiken och artikeln inte får den vinklingen.
Här har vi ett system där alla får välja det man vill. Dyr eller billig förvaltning, aktier eller inte, etiskt eller ej? De som är emot den "oetiska spekulationsivern som bara gynnar bankerna" kan lätt välja en kort räntefond som är etiskt förvaltad och med nästan obefintlig kostnad. Men detta tycker man är fruktansvärt. Istället vill man att politikerna bestämmer vem som skall förvalta pengarna i ett system där aktiespekulationen är oundviklig. Detta är trist, inkonsekvent och mycket märkligt. Själv blir jag ledsen när inte den enklaste debatt kan föras sakligt.
Personligen anser jag att PPM är lysande. De kritiker som menar att svenska folket tvingas in i en börsspekulation har helt enkelt fel. Systemet går ut på att individen själv får välja vad han eller hon vill göra med sina pengar. Det går alldeles utmärkt att välja en kort räntefond och få en avkastning som motsvarar ett bankkonto. Det är således enkelt för dem som inte vill ägna sig åt börsspekulation att undvika detta genom ett aktivt val. Värre är det då med de andra pensionsdelarna som förvaltas av t ex AP-fonderna. Här kan individen inte själv välja bort denna börsspekulation. Trots detta är PPM-kritikerna oerhört mycket mer nöjda över system där politikerna fattat besluten åt dem. Trots att det kan innebära mycket mer av aktieägande och börsspekulation. Märkligt!
PPM innebär endast att individen själv får styra över en liten del av pensionen. Alternativet är att politikerna fattar alla beslut. Av någon märklig anledning tycks stora delar av svenska folket föredra ett sådant system. Detta är märkligt med tanke på att samma grupper människor ofta kan uttrycka ett ganska kraftigt politikerförakt. Hur går det ihop? Jag tror att det beror på okunskap och massmedias beskrivning av systemet.
Det är ingen slump att TT gör denna undersökning just nu istället för för två år sedan då rubriken hade varit vilka stora vinster svenska folket gjort. Det är ingen slump att man skriver att PPM-systemet skapar stora vinster till bankerna istället för att fokusera på att dessa vinster beror på att svenska folket själv valt dessa mer kostsamma aktiefonder istället för de nästintill kostnadsfria räntefonderna. Man kan således, mot den bakgrunden, använda avgiftsuttaget som ett bevis för hur stort förtroende svenska folket har för dessa fondförvaltare. Men eftersom massmedia älskar att skandalisera är det givet att statistiken och artikeln inte får den vinklingen.
Här har vi ett system där alla får välja det man vill. Dyr eller billig förvaltning, aktier eller inte, etiskt eller ej? De som är emot den "oetiska spekulationsivern som bara gynnar bankerna" kan lätt välja en kort räntefond som är etiskt förvaltad och med nästan obefintlig kostnad. Men detta tycker man är fruktansvärt. Istället vill man att politikerna bestämmer vem som skall förvalta pengarna i ett system där aktiespekulationen är oundviklig. Detta är trist, inkonsekvent och mycket märkligt. Själv blir jag ledsen när inte den enklaste debatt kan föras sakligt.
lördag 21 mars 2009
Wanja eller tystnad?
Nu står det klart att AMF:s VD fått över 100 miljoner i ersättning under de sista tio åren. Tidigare har AMF varit villiga att betala en bonus på 17 miljoner till ledningen för 2008. Detta skall jämföras med t ex SEB där lönehöjningen handlade om två miljoner. AMF är alltså den största skurken av alla för de som ogillar bonusar och höga löner till ledningen. AMF ägs till 50 % av LO och agerar till största delen på en monopolmarknad.
Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!
Det innebär i sin tur att hälften av styrelsen styrs av LO. En styrelseledamot är Wanja Lundby-Wedin som kritiserat bonusar och höga VD-löner till både höger och vänster. I mina ögon finns nu bara två rimliga alternativ. Antingen avgår LO:s ledning med Wanja Lundby-Wedin i spetsen omedelbart eller så håller man tyst. Ett enda ytterligare klagomål på bonusar och VD-löner från LO med nuvarande ledning blir absurt. Det finns en gräns för hur många stenar man kan kasta i glashuset. Glaset spricker nämligen redan vid första träffen!
Osakligt SVT
Här är ett klipp på vad SVT väljer att spendera våra licenspengar på.
http://svtplay.se/v/1487674/plus/del_8_av_15?cb,a1364145,1,f,102797/pb,a1364142,1,f,102797/pl,v,,1487674/sb,p102797,1,f,-1
Ett helt osakligt påhopp på ett enskilt företag som Securitas. Konsumentjournalistik tillåts ofta vara hur onyanserad som helst. Vad är producentens ansvar? Ska det vara så? Är det så?
http://svtplay.se/v/1487674/plus/del_8_av_15?cb,a1364145,1,f,102797/pb,a1364142,1,f,102797/pl,v,,1487674/sb,p102797,1,f,-1
Ett helt osakligt påhopp på ett enskilt företag som Securitas. Konsumentjournalistik tillåts ofta vara hur onyanserad som helst. Vad är producentens ansvar? Ska det vara så? Är det så?
fredag 20 mars 2009
Orättvisa i skidvärlden
Helena Jonsson leder nu världscupen i skidskytte ganska klart före tyskorna Kati Wilhelm och Magdalena Neuner. Detta är en oerhört imponerande bedrift! Trots detta väljer såväl media som svenska folket att fokusera alldeles för mycket på skidåkerskan Charlotte Kalla som ligger på fjortonde plats i världscupen. Detta är helt orimligt och Helena Jonsson är Sveriges just nu mest underskattade och negligerade idrottare.
Det beror inte på att skidskytte inte uppskattas av svenska folket. Tittarsiffrorna är höga och Magdalena Forsberg fick Jerringpriset bara hon tittade på en TV-kamera. Nej, folkets kärlek vinner man tydligen, som kvinnlig idrottare, genom att visa så mycket tandkött som möjligt. En framgångsrik gren för Magdalena Forsberg, Susanna Kallur och Charlotte Kalla. Nej, ge Helena Jonsson och Anja Pärson det beröm de förtjänar. Kanske ska vi också passa på och avskaffa det absurda Jerringpriset?
Det beror inte på att skidskytte inte uppskattas av svenska folket. Tittarsiffrorna är höga och Magdalena Forsberg fick Jerringpriset bara hon tittade på en TV-kamera. Nej, folkets kärlek vinner man tydligen, som kvinnlig idrottare, genom att visa så mycket tandkött som möjligt. En framgångsrik gren för Magdalena Forsberg, Susanna Kallur och Charlotte Kalla. Nej, ge Helena Jonsson och Anja Pärson det beröm de förtjänar. Kanske ska vi också passa på och avskaffa det absurda Jerringpriset?
torsdag 19 mars 2009
Stig-Björn
Har tittat på Debatt i SVT. Det debatterades bonusar utan att man på allvar lyckades reda ut begreppen. Självklart är gigantiska bonusar i bolag som är beroende av statligt stöd fullkomligt absurt och förkastligt. I andra bolag måste däremot ägarna få göra vad de vill med sina pengar. Svårare än så är det inte! Förutom för fotbollsspelare. Där tycker folk de är värda 120 miljoner per år trots att klubben gör minusresultat. Det är en märklig värld vi lever i!
Den absolut klarast lysande stjärnan i debatten var Stig-Björn Ljunggren. Han framförde, som vanligt, vettiga och nyanserade åsikter på ett humoristiskt sätt. En lysande debattör med god pedagogisk förmåga och som vågar stå upp för obekväma åsikter. Kvällens Debatt i SVT skötte han på ett utmärkt sätt då han gav en klockren analys av läget förankrad i verkligheten. Det märkliga med Stig-Björn Ljunggren är att han är Socialdemokrat. Hur har det gått till?
Den absolut klarast lysande stjärnan i debatten var Stig-Björn Ljunggren. Han framförde, som vanligt, vettiga och nyanserade åsikter på ett humoristiskt sätt. En lysande debattör med god pedagogisk förmåga och som vågar stå upp för obekväma åsikter. Kvällens Debatt i SVT skötte han på ett utmärkt sätt då han gav en klockren analys av läget förankrad i verkligheten. Det märkliga med Stig-Björn Ljunggren är att han är Socialdemokrat. Hur har det gått till?
onsdag 18 mars 2009
Onödig skattesänkning
Socialdemokraterna har i dagens DN-debatt konkretiserat hur man vill utforma fastighetsskatten om man vinner valet 2010. I grund och botten köper man Alliansens program rakt av. Lite märkligt kan man tycka med tanke på hur högljudd kritiken har varit. Det finns dock två skillnader mellan blocken. Socialdemokraterna vill ta ut ytterligare en procent i fastighetsskatt på taxeringsvärden över fem miljoner kronor samt slopa skatten på 0,5 % på uppskjuten reavinstskatt. Generellt välkomnar jag skattesänkningar, men att ta bort en förhållandevis låg skatt på en uppskjuten vinst tycker jag är en onödig åtgärd. Denna skatt betalas av en grupp människor som är förhållandevis lågt belånade på grund av stora tidigare vinster i sin så kallade bostadskarriär. Det handlar om en skatt som betalas av välbärgade och lyckligt lottade människor och som, till skillnad från förmögenhetsskatten, inte har någon negativ konsekvens för investeringsviljan eller tillväxten i landet.
Jag tycker också att Alliansen gick väl långt i sin sänkning av fastighetsskatten. Fastigheter är en mycket stabil skattebas och jag tycker att en dubblering av maxbeloppet vore högst rimligt. Att betala en tusenlapp i månaden i skatt för sitt boende är inget konstigt eller felaktigt. Givetvis är det bättre att prioritera sänkningar av t ex inkomstskatter eller sociala avgifter istället, vilket skulle leda till en högre tillväxt.
Däremot uppskattar jag att Alliansen tog bort de värsta avarterna i det gamla systemet. Ett typexempel är en person med ett ärvt lantställe i Stockholms skärgård. En sådan tomt kan, utan problem, komma upp i ett taxeringsvärde på tio miljoner. Lägg då på 1 procent i fastighetsskatt och 1,5 procent i förmögenhetsskatt så har vi en nettoutgift för innehavaren på drygt 20 000 kronor per månad. Det innebar i praktiken att en person med ett ärvt sommarställe och har en inkomst på 35 000 kronor per månad fick betala 100 % av sin nettolön i skatt för lantstället. Det var en absurd nivå och detta är ett typexempel på när staten, i det närmaste, begår ett rättsövergrepp mot en enskild individ som tvingas till en försäljning.
Utvecklingen har således gått åt rätt håll. Däremot borde såväl regeringen som Socialdemokraterna hitta mängder är områden där skattesänkningar borde ha en större prioritet.
Jag tycker också att Alliansen gick väl långt i sin sänkning av fastighetsskatten. Fastigheter är en mycket stabil skattebas och jag tycker att en dubblering av maxbeloppet vore högst rimligt. Att betala en tusenlapp i månaden i skatt för sitt boende är inget konstigt eller felaktigt. Givetvis är det bättre att prioritera sänkningar av t ex inkomstskatter eller sociala avgifter istället, vilket skulle leda till en högre tillväxt.
Däremot uppskattar jag att Alliansen tog bort de värsta avarterna i det gamla systemet. Ett typexempel är en person med ett ärvt lantställe i Stockholms skärgård. En sådan tomt kan, utan problem, komma upp i ett taxeringsvärde på tio miljoner. Lägg då på 1 procent i fastighetsskatt och 1,5 procent i förmögenhetsskatt så har vi en nettoutgift för innehavaren på drygt 20 000 kronor per månad. Det innebar i praktiken att en person med ett ärvt sommarställe och har en inkomst på 35 000 kronor per månad fick betala 100 % av sin nettolön i skatt för lantstället. Det var en absurd nivå och detta är ett typexempel på när staten, i det närmaste, begår ett rättsövergrepp mot en enskild individ som tvingas till en försäljning.
Utvecklingen har således gått åt rätt håll. Däremot borde såväl regeringen som Socialdemokraterna hitta mängder är områden där skattesänkningar borde ha en större prioritet.
tisdag 17 mars 2009
Politisk debatt
Ikväll debatterade Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt i programmet Rakt på med KG Bergström. Debatten bjöd inte på några stora överraskningar. Reinfeldt betonade vikten av att vara försiktig och att värna statsfinanserna medan Sahlin menade att aktiva åtgärder var nödvändiga om vi skulle ha någon industri i framtiden. På den punkten håller jag med Reinfeldt. Om inget företag är beredd att ta över och satsa ordentligt på t ex SAAB, så är detta ett tydligt tecken på att bolaget inte skall räddas med skattepengar. Att företag som gått i förlust i 19 av de senaste 20 åren går i konkurs är inget konstigt eller onaturligt. Att skjuta till skattemedel till andra bolag vore kanske än mer vansinnigt. Volvo lastvagnar är ett exempel på en aktör som naturligtvis själva ska ansvara för sina framtidssatsningar. Bara 2007 gjorde bolaget en vinst på närmare 20 miljarder. Varför ska våra hårt inarbetade skattepengar gå till Volvos ägare med Cevians Christer Gardell i spetsen? Nej, industrin måste klara sig på egen hand och det är oroväckande att Sahlin inte har större respekt för våra skattepengar.
Denna typ av debatter blir ofta ganska tråkiga och förutsägbara tillställningar. Ibland kommer betydligt mer intressanta frågor upp i program av ren utfrågningskaraktär där politikerna intervjuas. Tyvärr är alldeles för många utfrågare alldeles för flata och ställer inte tillräckligt kritiska frågor. Ekots lördagsintervju är dock ett lysande undantag!
Trots att kvällens debatt var ganska förutsägbar kanske dess betydelse ändå inte skall underskattas. Sättet att uttrycka sig, kläder och kroppsspråk sänder ut signaler som påverkar en stor grupp väljare. Ibland inbillar jag mig att de politiska partierna har en väl stor övertro på bloggar, Twitter, Facebook och andra så kallade sociala medier. Är det inte så att de politiska bloggarna endast läses av de intresserade som redan har ganska klara åsikter? Påverkar dessa gemeneman i särskilt stor utsträckning? Jag är skeptisk! Dessutom kan man fråga om det är en vettig satsning av de politiska partierna att aktivt lyfta fram alla bloggar och forum. Ett exempel hittade jag på Socialdemokraternas hemsida som länkar till Umeås SSU-avdelning. I två av de senaste politiska inläggen hittar vi följande exempel på budskap:
- Förstatliga bilindustrin under arbetarekontroll och köp rep åt direktörerna istället.
- Den 4:e februari kastades skor och böcker på Israels ambassadör Benny Dagan när han talade på Stockholms Universitet.All heder till de kamrater som visade sin avsky för Israels rasistiska krig. Låt skorna hagla under 2009!
Är det med detta buskapet Socialdemokraterna skall vinna väljarnas sympatier på sin egen hemsida? Jag tror Mona Sahlin ska vara ganska glad över att en TV-debatt för lång tid framöver kommer att betyda oerhört mycket mer än 1000 SSU-bloggar!
Denna typ av debatter blir ofta ganska tråkiga och förutsägbara tillställningar. Ibland kommer betydligt mer intressanta frågor upp i program av ren utfrågningskaraktär där politikerna intervjuas. Tyvärr är alldeles för många utfrågare alldeles för flata och ställer inte tillräckligt kritiska frågor. Ekots lördagsintervju är dock ett lysande undantag!
Trots att kvällens debatt var ganska förutsägbar kanske dess betydelse ändå inte skall underskattas. Sättet att uttrycka sig, kläder och kroppsspråk sänder ut signaler som påverkar en stor grupp väljare. Ibland inbillar jag mig att de politiska partierna har en väl stor övertro på bloggar, Twitter, Facebook och andra så kallade sociala medier. Är det inte så att de politiska bloggarna endast läses av de intresserade som redan har ganska klara åsikter? Påverkar dessa gemeneman i särskilt stor utsträckning? Jag är skeptisk! Dessutom kan man fråga om det är en vettig satsning av de politiska partierna att aktivt lyfta fram alla bloggar och forum. Ett exempel hittade jag på Socialdemokraternas hemsida som länkar till Umeås SSU-avdelning. I två av de senaste politiska inläggen hittar vi följande exempel på budskap:
- Förstatliga bilindustrin under arbetarekontroll och köp rep åt direktörerna istället.
- Den 4:e februari kastades skor och böcker på Israels ambassadör Benny Dagan när han talade på Stockholms Universitet.All heder till de kamrater som visade sin avsky för Israels rasistiska krig. Låt skorna hagla under 2009!
Är det med detta buskapet Socialdemokraterna skall vinna väljarnas sympatier på sin egen hemsida? Jag tror Mona Sahlin ska vara ganska glad över att en TV-debatt för lång tid framöver kommer att betyda oerhört mycket mer än 1000 SSU-bloggar!
Sned bonusdebatt
Debatten kring bonusar rullar vidare. Nu har såväl Alecta, Skandia Liv, SEB och AMF meddelat att man ställer in utbetalningarna samtidigt som oppositionen lägger ett förslag om att maxbeloppet i statligt kontrollerade bolag skall vara max två månadslöner istället för dagens fyra. Som jag skrivit tidigare, så tycker jag att debatten har havererat fullständigt. Hela diskussionen klumpas ihop trots att skillnaden mellan olika exempel är milsvid. Här kommer, vad jag menar är, en mer nyanserad beskrivning.
Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.
Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.
Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.
SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.
Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!
Statliga AP-fonder: Alliansen har höjt bonustaket från två till fyra månadslöner. Här har upprörda skattebetalare rätt att komma med kritik. Däremot delar jag inte kritiken. Förvaltar man mångmiljardbelopp, så är det centralt att ha kompetent personal. Att fonderna backat är helt ointressant i sammanhanget. En aktieförvaltare som förlorar 20 procent när index backat 44 procent har gjort ett lysande jobb och är väl värd en bonus. På samma sätt kan inte en förvaltare som redovisat en avkastning på 30 procent när index stigit 55 procent vara värd en extra gratifikation. Om man upprörs har man rätt att protestera, men argumentet om att fonderna gjort så stora förluster är helt ointressant i sammanhanget om förvaltarna undvikit förluster på flera miljarder.
Alecta och AMF: Fullständigt skandalöst med stora bonussystem för ledningen. Dessa bolag ägs av facken och arbetsgivarorganisatonerna och agerar på en monopolmarknad. Bonuskulturen här är lika absurd som om Systembolagets VD fick bonus efter ökad försäljning. Vad är syftet med en bonus när man agerar som monopolaktörer? Dessutom har dessa bonusutbetalningar en direkt negativ effekt för pensionsspararna i bolagen som inte ens har rätt att välja andra alternativ. Att man däremot vill ge bonusmöjligheter till duktiga kapitalförvaltare är en annan diskussion och kan behövas med samma argument som för en AP-fond.
Skandia Liv: Ett livbolag som ägs av spararna i Skandia. Det är således de som måste bestämma vad som är vettigt. Klart är i alla fall att en bonusutbetalning direkt slår mot pensionerna, vilket gör att upprörda sparare har all rätt att kritisera uppläggen. En bonus i moderbolaget Skandia AB, som är vinsdrivande, är en helt annan sak. Här har bonusen inget att göra med pensionens storlek, utan då är det istället ägaren Old Mutual som avstår kapital till förmån för de bonusberättigade.
SEB: Har jag beskrivit i inlägget nedan. Fullständigt absurd debatt att inte ägarna av ett bolag skall få göra vad de vill med sitt kapital. Dessutom obehagligt när vi har en statsminister som väljer att kritisera dessa ägare. Möjligen kan det vara ett uselt upplägg som banken förlorar kunder på, men det betyder inte att ägarna inte ska själv få avgöra vad som är bra eller dåligt.
Till sist bara ett ord om Wanja Lundby-Wedin. Hon har högljutt kritiserat bonussystemen i mängder med bolag. Samtidigt sitter hon i AMF:s styrelse. Hon har således ansvaret för den absolut största bonusen bland alla exempel som har förekommit. Utöver detta sitter hon i styrelsen för Folksam. Här har man förlorat miljardbelopp av pensionsspararnas pengar genom vild spekulation i Swedbankaktier. Dessutom har styrelsen och Wanja Lundby-Wedin beslutat att den gamle ministern VD:n Anders Sundström förtjänar en lön som är cirka fem gånger så hög som statsministerns. Detta har LO-ordföranden tyckt varit bra och rimliga upplägg. Att hon personligen är ansvarig för marknadens mest vidlyftiga bonusprogram är komiskt. Notera att den planerade bonusen i Skandia låg på sju miljoner. I AMF var det 17 miljoner. Är det inte rimligt för Östros och Eneroth att i ett första steg för att begränsa bonuskulturen krävde LO-ordförandens avgång? Ska hon sitta kvar i partiets Verkställande utskott? Min förhoppning är att Östros ägnar resten av dagen åt att sopa framför sin egen dörr!
torsdag 12 mars 2009
Wallenberg eller Falkengren?
SEB:s VD Annika Falkengren har, efter bonusstopp, fått en höjd fast lön. Detta upprör oerhört många människor och såväl Mona Sahlin som Fredrik Reinfeldt är inte sena att stämma in i kritiken.
Personligen har jag mycket svårt att uppröras. SEB är fortfarande en vinstgivande bank som inte heller bett om något stöd från skattebetalarna. I det läget måste ägarna, där familjen Wallenberg utgör en stor andel, själva få bestämma hur de ska spendera sina pengar. Antingen tar man ut vinster som utdelning, alternativt så kan man spendera delar av vinsten på löneökningar för sin personal som t ex på VD:n Annika Falkengren. Vad är det som är så upprörande? Är det så oerhört mycket bättre att Wallenberg får två miljoner ytterligare i utdelning än att Falkengren får två miljoner mer i lön? Vad har detta för betydelse för oss andra?
Om vi räknar ett steg längre, så gynnas vi andra faktiskt av löneuttag och bonusar. En utdelning på t ex 100 miljoner genererar skatteintäkter på 30 procent, det vill säga 30 miljoner kronor. 100 miljoner i bonus genererar sociala avgifter på 31 400 000 samt 55 000 000 kronor i inkomstskatt. Totala skatteinbetalningen blir alltså 86 400 000 på en bonus jämfört med 30 000 000 på en utdelning. Vi andra får alltså vara med och dela på ytterligare 56 miljoner när en arbetsgivare betalar ut en bonus på 100 miljoner istället för att pengarna betalas till ägarna i form av utdelning. Kan vi inte glädjas åt det istället?
En följd av lönehöjningen är att SEB möjligen diskvalificerar sig för det statliga stödprogrammet till banksektorn. Det är en rimlig konsekvens. Man har inte visat sig vara villiga att dra sitt strå till stacken i tuffa tider och bör därför inte förvänta sig stöd från skattebetalarna. Dessutom är det förmodligen ett högst otaktiskt drag av bankens styrelse eftersom detta genererar negativ publicitet. Kunder med dåliga villkor och höga avgifter kan möjligen också uppröras, vilket är helt naturligt. Men i det läget är det inte svårare än att man byter bank.
Det rimliga i denna fråga är att missnöjda kunder agerar och att staten avskriver möjligheten för finansiellt stöd till SEB. Svårare än så är det inte. Vi andra har ingen anledning att bry oss om det är Wallenberg eller Falkengren som tar del av vinsten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har inte heller någon anledning att uttala sig i frågan. Hur styrelsen och ledningen väljer att driva ett företag är en fråga för ägarna. Vi andra, inklusive Reinfeldt och Sahlin, bör ägna energin åt betydligt viktigare frågor än om det är Falkengren eller Wallenberg som skall ha de två miljoner kronor vi pratar om. Det påverkar inte vår situation mer än att vi kan glädjas åt några ytterligare kronor till statskassan.
Personligen har jag mycket svårt att uppröras. SEB är fortfarande en vinstgivande bank som inte heller bett om något stöd från skattebetalarna. I det läget måste ägarna, där familjen Wallenberg utgör en stor andel, själva få bestämma hur de ska spendera sina pengar. Antingen tar man ut vinster som utdelning, alternativt så kan man spendera delar av vinsten på löneökningar för sin personal som t ex på VD:n Annika Falkengren. Vad är det som är så upprörande? Är det så oerhört mycket bättre att Wallenberg får två miljoner ytterligare i utdelning än att Falkengren får två miljoner mer i lön? Vad har detta för betydelse för oss andra?
Om vi räknar ett steg längre, så gynnas vi andra faktiskt av löneuttag och bonusar. En utdelning på t ex 100 miljoner genererar skatteintäkter på 30 procent, det vill säga 30 miljoner kronor. 100 miljoner i bonus genererar sociala avgifter på 31 400 000 samt 55 000 000 kronor i inkomstskatt. Totala skatteinbetalningen blir alltså 86 400 000 på en bonus jämfört med 30 000 000 på en utdelning. Vi andra får alltså vara med och dela på ytterligare 56 miljoner när en arbetsgivare betalar ut en bonus på 100 miljoner istället för att pengarna betalas till ägarna i form av utdelning. Kan vi inte glädjas åt det istället?
En följd av lönehöjningen är att SEB möjligen diskvalificerar sig för det statliga stödprogrammet till banksektorn. Det är en rimlig konsekvens. Man har inte visat sig vara villiga att dra sitt strå till stacken i tuffa tider och bör därför inte förvänta sig stöd från skattebetalarna. Dessutom är det förmodligen ett högst otaktiskt drag av bankens styrelse eftersom detta genererar negativ publicitet. Kunder med dåliga villkor och höga avgifter kan möjligen också uppröras, vilket är helt naturligt. Men i det läget är det inte svårare än att man byter bank.
Det rimliga i denna fråga är att missnöjda kunder agerar och att staten avskriver möjligheten för finansiellt stöd till SEB. Svårare än så är det inte. Vi andra har ingen anledning att bry oss om det är Wallenberg eller Falkengren som tar del av vinsten. Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin har inte heller någon anledning att uttala sig i frågan. Hur styrelsen och ledningen väljer att driva ett företag är en fråga för ägarna. Vi andra, inklusive Reinfeldt och Sahlin, bör ägna energin åt betydligt viktigare frågor än om det är Falkengren eller Wallenberg som skall ha de två miljoner kronor vi pratar om. Det påverkar inte vår situation mer än att vi kan glädjas åt några ytterligare kronor till statskassan.
Sänkt pension
Nu är Försäkringskassan klar med sina beräkningar för nästa års pensioner. På grund av främst AP-fondernas stora förluster i och med börsraset, så kommer pensionerna att sänkas med 4,4 procent när den så kallade bromsen i systemet slår till 2010.
Detta är naturligtvis tråkigt för alla pensionärer. Sedan tidigare har vi fått uppgfiter från såväl regeringen som Socialdemokraterna att man nu tittar på system för hur man skall kunna undvika att detta sänkning får genomslag fullt ut. En variant man tittar på är att göra om beräkningarna, så att pensionerna istället skall beräknas på ett treårigt genomsnitt istället för en årlig beräkning.
Detta är mycket ändå en märklig tanke. Pensionsfrågan diskuterades och utreddes i årtionden innan de borgerliga och Socialdemokraterna enades om ett system som skulle vara hållbart i framtiden. Nu verkar inte systemet vara djupare rotat än att man vacklar och gör ändringar så fort utfallet inte riktigt blir lika bra som man hoppats på. Var det inte just det som var poängen med hela systemet? Att det skulle vara just långsiktigt hållbart och att kostnaden måste minska när det inte finns tillräckligt med kapital i systemet?
Vi har ett bra system i Sverige och vi har ett upplägg som gör att vi kommer att klara pensionerna även när det demokraftiska läget förändras i framtiden. Många andra länder har extremt otympliga system och måste snart göra omstruktureringar som kommer att bli såväl impopulära som oerhört jobbiga. I det läget vore det oansvarigt som de svenska politikerna inte vågade stå upp för det system som de själva utformat. Att ändra grunden för hela systemet vid första bästa vindpust är oansvarigt, populistiskt och svagt. Man utformade ett system där en så kallad broms skulle slå till vid just kraftiga börsnedgångar eftersom det var nödvändigt. Då bör man också acceptera att bromsen slår till och stå upp för systemet. Istället bör man ägna tiden åt att förklara varför det måste fungera som det gör.
Att det är synd om alla pensionärer är en stor överdrift. Som exempel kan nämnas att 60 % av de privata tillgångarna finns samlade hos 40-talisterna. Majoriteten klarar denna nedskrivning utan att gå på knäna. Sedan finns en grupp riktigt fattiga pensionärer som har det svårt. Här kan viss lindring vara nödvändig. En tanke är att det sker genom riktade skattesänkningar som gör att sänkningen inte blir alltför dramatisk för de riktigt behövande. Det kan vara en nödvändig lösning. Men att börja justera systemet och hitta på nya räknegrunder för att trista siffror dyker upp håller inte. Bromsen i systemet finns för att den är nödvändig, inte för att den är till för att jävlas med folk Alliansen skulle vinna än mer av min respekt om man vågade vara principfasta och försvara sitt system även under ett valår.
Detta är naturligtvis tråkigt för alla pensionärer. Sedan tidigare har vi fått uppgfiter från såväl regeringen som Socialdemokraterna att man nu tittar på system för hur man skall kunna undvika att detta sänkning får genomslag fullt ut. En variant man tittar på är att göra om beräkningarna, så att pensionerna istället skall beräknas på ett treårigt genomsnitt istället för en årlig beräkning.
Detta är mycket ändå en märklig tanke. Pensionsfrågan diskuterades och utreddes i årtionden innan de borgerliga och Socialdemokraterna enades om ett system som skulle vara hållbart i framtiden. Nu verkar inte systemet vara djupare rotat än att man vacklar och gör ändringar så fort utfallet inte riktigt blir lika bra som man hoppats på. Var det inte just det som var poängen med hela systemet? Att det skulle vara just långsiktigt hållbart och att kostnaden måste minska när det inte finns tillräckligt med kapital i systemet?
Vi har ett bra system i Sverige och vi har ett upplägg som gör att vi kommer att klara pensionerna även när det demokraftiska läget förändras i framtiden. Många andra länder har extremt otympliga system och måste snart göra omstruktureringar som kommer att bli såväl impopulära som oerhört jobbiga. I det läget vore det oansvarigt som de svenska politikerna inte vågade stå upp för det system som de själva utformat. Att ändra grunden för hela systemet vid första bästa vindpust är oansvarigt, populistiskt och svagt. Man utformade ett system där en så kallad broms skulle slå till vid just kraftiga börsnedgångar eftersom det var nödvändigt. Då bör man också acceptera att bromsen slår till och stå upp för systemet. Istället bör man ägna tiden åt att förklara varför det måste fungera som det gör.
Att det är synd om alla pensionärer är en stor överdrift. Som exempel kan nämnas att 60 % av de privata tillgångarna finns samlade hos 40-talisterna. Majoriteten klarar denna nedskrivning utan att gå på knäna. Sedan finns en grupp riktigt fattiga pensionärer som har det svårt. Här kan viss lindring vara nödvändig. En tanke är att det sker genom riktade skattesänkningar som gör att sänkningen inte blir alltför dramatisk för de riktigt behövande. Det kan vara en nödvändig lösning. Men att börja justera systemet och hitta på nya räknegrunder för att trista siffror dyker upp håller inte. Bromsen i systemet finns för att den är nödvändig, inte för att den är till för att jävlas med folk Alliansen skulle vinna än mer av min respekt om man vågade vara principfasta och försvara sitt system även under ett valår.
tisdag 10 mars 2009
Alternativ?
I bland annat SvD beskrivs idag hur en idag 85-årig kvinna har fått sänkt pension efter ett beslut från Försäkringskassan. Anledningen är ett skadestånd, benämnt pension, som kvinnan fått från den tyska staten på grund av sitt lidande under Andra världskriget som hon bland annat spenderade i Auschwitz. Många upprörs av beslutet som man ser som cyniskt och som ytterligare ett bevis för att Försäkringskassan är en myndighet i förfall där såväl anställda som ledning saknar empatisk förmåga.
Jag håller inte med. Visst är kvinnans öde hemskt och visst kan man tycka att hon förtjänar att få behålla den tyska ersättningen utan avräkning på pensionen. Å andra sidan så ser jag inga lämpliga alternativ. Det är oerhört centralt och grundläggande att en myndighet följer lagstiftningen och behandlar alla lika. I myndighetsbedömningen finns således inget utrymme för godtyckliga tolkningar. Vi kan helt enkelt inte ha ett system där beslut gynnar de individer som handläggarna tycker synd om för att sedan vara hårda i bedömningen mot de man inte tycker förtjänar bidrag. Ett sådant system vore fullständigt katastrofalt i en demokrati.
Möjligen får kvinnan rätt i Regeringsrätten och alla kan vara nöjda. Om inte så får vi glädjas åt att hon fått sitt ärende prövat till högsta instans och att hon därmed har fått ett rättssäkert och korrekt beslut. Till alla de som rasar mot Försäkringskassan i detta ärende så har jag en fråga. Hur ska vi kunna upprätthålla en rättssäker lagstiftning om vi ger utrymme för godtyckliga tolkningar? Att viss pension och vissa bidrag avräknas mot andra inkomster är ett vanligt och högst rimligt system. Om vi skall ha ett sådant system, hur bestämmer vi för vem regeln ska gälla? Vem ska fatta beslut om att det är tillräckligt synd om någon så att vi ska frångå lagen?
Vissa skulle kalla mina åsikter för cyniska och kalla. Jag ser det precis tvärtom. Ett system där myndigheter skall fatta godtyckliga beslut banar väg för ett mycket korrupt samhälle. Det vore oerhört mycket mera skadligt än att offer för nazismen får sina extra inkomster inräknade i totalinkomsten precis som alla vi andra.
Jag håller inte med. Visst är kvinnans öde hemskt och visst kan man tycka att hon förtjänar att få behålla den tyska ersättningen utan avräkning på pensionen. Å andra sidan så ser jag inga lämpliga alternativ. Det är oerhört centralt och grundläggande att en myndighet följer lagstiftningen och behandlar alla lika. I myndighetsbedömningen finns således inget utrymme för godtyckliga tolkningar. Vi kan helt enkelt inte ha ett system där beslut gynnar de individer som handläggarna tycker synd om för att sedan vara hårda i bedömningen mot de man inte tycker förtjänar bidrag. Ett sådant system vore fullständigt katastrofalt i en demokrati.
Möjligen får kvinnan rätt i Regeringsrätten och alla kan vara nöjda. Om inte så får vi glädjas åt att hon fått sitt ärende prövat till högsta instans och att hon därmed har fått ett rättssäkert och korrekt beslut. Till alla de som rasar mot Försäkringskassan i detta ärende så har jag en fråga. Hur ska vi kunna upprätthålla en rättssäker lagstiftning om vi ger utrymme för godtyckliga tolkningar? Att viss pension och vissa bidrag avräknas mot andra inkomster är ett vanligt och högst rimligt system. Om vi skall ha ett sådant system, hur bestämmer vi för vem regeln ska gälla? Vem ska fatta beslut om att det är tillräckligt synd om någon så att vi ska frångå lagen?
Vissa skulle kalla mina åsikter för cyniska och kalla. Jag ser det precis tvärtom. Ett system där myndigheter skall fatta godtyckliga beslut banar väg för ett mycket korrupt samhälle. Det vore oerhört mycket mera skadligt än att offer för nazismen får sina extra inkomster inräknade i totalinkomsten precis som alla vi andra.
måndag 9 mars 2009
Orealistiskt Umeå
Såväl Centerpartiet som Socialdemokraterna i Umeå driver på både stat och EU att en broförbindelse mellan Umeå och Vasa vore en väl avvägd investering. Detta är ett tragiskt exempel på när lokalpolitiker tappat verklighetsförankringen. Förbindelsen skulle kosta minst 30 miljarder kronor på en sträcka där man de sista tio åren inte ens med statsbidrag har lyckats driva en fungerande färjelinje. Så stort är underlaget och efterfrågan. Enligt lokalpolitikerna skulle projektet vara lönsamt för hela Europa. Vi pratar om ett Europa där det fortfarande inte finns en fast förbindelse mellan Danmark och Tyskland. En oerhört hårt trafikerad sträcka som dessutom är en tredjedel så kort som Umeå-Vasa. Kanske kan det vara en lite mer realistisk satsning för EU-medlen?
Ibland undrar man om det är någon form av naiv lokalpatriotism som gör att lokalpolitiker kan spåra ur på detta sättet. Vad har man för världsuppfattning? Varför driver man en sådan linje? Är det för att få uppmärksamhet, eller tror man på allvar att det är realistiskt? Oavsett anledning så blir jag oroad.
Kan det möjligen vara så att politikerna i Umeå fått storhetsvansinne sedan man fick igenom det absurda satsningen på Bottniabanan? 20 miljarder satsas på en järnväg mellan Sundsvall och Umeå. I regionen bor cirka 300 000 invånare. Det innebär att satsningen kostar cirka 70 000 kronor per invånare. För att få lönsamhet i projektet krävs det alltså en produktivitetsökning på 70 000 kronor per person, inklusive pensionärer och barn. I mina ögon är detta ett skrämmande exempel på de eftergifter Socialdemokraterna är beredda att göra till ett verklighetsfrämmande Miljöpartiet för att få sitta i regeringsställning.
Norrlandskusten är inget problemområde och klarar sig fint i konkurrensen med andra regioner. Flera städer visar upp ett växande befolkningsunderlag. Självklart finns där också underlag för rimliga satsningar på infrastruktur! Därmed inte sagt att underlaget räcker för den största järnvägsstasningen i modern tid. Inte heller gynnas regionen av att ha politiska företrädare som helt tycks ha tappat greppet om verkligheten!
Ibland undrar man om det är någon form av naiv lokalpatriotism som gör att lokalpolitiker kan spåra ur på detta sättet. Vad har man för världsuppfattning? Varför driver man en sådan linje? Är det för att få uppmärksamhet, eller tror man på allvar att det är realistiskt? Oavsett anledning så blir jag oroad.
Kan det möjligen vara så att politikerna i Umeå fått storhetsvansinne sedan man fick igenom det absurda satsningen på Bottniabanan? 20 miljarder satsas på en järnväg mellan Sundsvall och Umeå. I regionen bor cirka 300 000 invånare. Det innebär att satsningen kostar cirka 70 000 kronor per invånare. För att få lönsamhet i projektet krävs det alltså en produktivitetsökning på 70 000 kronor per person, inklusive pensionärer och barn. I mina ögon är detta ett skrämmande exempel på de eftergifter Socialdemokraterna är beredda att göra till ett verklighetsfrämmande Miljöpartiet för att få sitta i regeringsställning.
Norrlandskusten är inget problemområde och klarar sig fint i konkurrensen med andra regioner. Flera städer visar upp ett växande befolkningsunderlag. Självklart finns där också underlag för rimliga satsningar på infrastruktur! Därmed inte sagt att underlaget räcker för den största järnvägsstasningen i modern tid. Inte heller gynnas regionen av att ha politiska företrädare som helt tycks ha tappat greppet om verkligheten!
KD och politiker
En arbetsgrupp inom Kristdemokraterna lanserar nu förslaget att familjer skall uppmuntras att skaffa barn genom en barnbonus på 10 000 kronor. Detta är ett fullständigt absurt och uselt förslag. Jag har mycket svårt för politiker som tror sig kunna och anser sig ha mandat att styra varje liten detalj i samhället. Det är vanligt att denna klåfingrighet går alltför långt och det är speciellt trist när det sker inom ett Alliansparti som borde värna om individernas frihet. Man kan inte låta bli att anta att de Kristdemokratiska politkerna lockas av tanken att genom politiksa beslut kunna styra antalet födslar. De får således en möjlighet att leka gud. Hur känner förresten gud inför att politikerna kommer in på hans domäner?
Frågan är bara vem som skulle välja att skaffa barn för ett bidrag på 10 000 kronor? Är det överhuvudtaget människor som är mogna föräldraansvaret? Nej, det finns långt bättre åtgärder för att lösa de demografiska problem vi står inför. Invandring är ett utmärkt alternativ. Det råder inte direkt brist på unga människor globalt sett. Andra alternativ vore att underlätta adoptioner. Det är tragiskt att de ska ta upp till fem år för barnlösa par att lyckas med en adoption när vi har miljoner föräldralösa i spåren av AIDS-epidemier i Afrika. Eller varför ska Landstinget ha två års kötid för barnlösa att kunna ta del av en IVF-behandling? Här finns mängder med utmaningar för poltikerna som bidrar till en bättre demografi. Istället väljer man en bidragslinje som är ideologisk fel och som inte skulle lösa några som helst problem. Skärpning KD!
Frågan är bara vem som skulle välja att skaffa barn för ett bidrag på 10 000 kronor? Är det överhuvudtaget människor som är mogna föräldraansvaret? Nej, det finns långt bättre åtgärder för att lösa de demografiska problem vi står inför. Invandring är ett utmärkt alternativ. Det råder inte direkt brist på unga människor globalt sett. Andra alternativ vore att underlätta adoptioner. Det är tragiskt att de ska ta upp till fem år för barnlösa par att lyckas med en adoption när vi har miljoner föräldralösa i spåren av AIDS-epidemier i Afrika. Eller varför ska Landstinget ha två års kötid för barnlösa att kunna ta del av en IVF-behandling? Här finns mängder med utmaningar för poltikerna som bidrar till en bättre demografi. Istället väljer man en bidragslinje som är ideologisk fel och som inte skulle lösa några som helst problem. Skärpning KD!
lördag 7 mars 2009
Tankar
Några snabba ogenomtänkta tankar!
- Melodifestivalens så kallade Andra chans har avgjorts ikväll. Personligen tycker jag resultatet är helt acceptabelt. Det viktigaste var att inte Scotts och Amy Diamond gick vidare. Kan ingen berätta för Amy att hon är 17 år och inte 12? Det börjar bli dags att hon tar av sig sina snowjoggings! Mer förvånande är att Aftonbladet har en omröstning bland läsarna om vem som vinner finalen. Omröstningen toppas klart av Caroline af Ugglas. Har inte folk förstått att det är Agnes som är bäst?
- Föga förvånande urartade demonstrationerna mot tennismatchen i Malmö i kravaller. Man får gärna kritisera Israel, men Reepalus idrottsbojkott är ändå patetisk. Han sade inte ett ord när damlandslaget i fotboll mötte Nordkorea. Nästa år står dessutom Malmö som värd för handbolls-VM. I år mötte Sverige t ex diktaturen Kuba i handbolls-VM. Hur har Reepalu tänkt styra upp spelschemat?
- Lars Ohly skriver idag ett inlägg på Svd:s brännpunkt där han behandlar ämnet löner och bonusar. Ett ganska nyanserat inlägg där han faktiskt är tydlig på en viktig punkt. Han skriver " Staten kan inte styra över chefslönerna i det privata näringslivet annat än genom att bilda opinion och föregå med gott exempel." Han instämmer således helt i min linje i mitt förra inlägg om att staten aldrig kan påverka vad företag och privatpersoner väljer att spendera sina nettopengar på. Det vore befriande om Sven-Erik Österberg valde att lyssna på Lars Ohly!
- Såg ni dubbelmatchen i DC-mötet mot Israel? Om inte blir demonstrationerna än mer komiska! Det är inte idrott på absoluta toppnivå vi pratar om. Den ena israelen var klart överviktig. Det är bra för honom att få komma ut och röra på sig. Hans träning behöver dessutom inte motarbetas av 8000 demonstranter.
- Johan Wissman vann EM-guld på 400 meter. Kul och grattis! Frågan är bara varför friidrottens dopingdebatt helt tystar i media så fort en svensk vinner?
- Idag har jag dessutom hunnit med ett avsnitt av brittiska versionen av "Du är vad du äter". Avsnittets höjdpunkt var när deltagaren fick klart för sig att man kunde äta fisken lax. Det var tydligen inte standard hos hans lokala fish & chips-leverantör!
- Melodifestivalens så kallade Andra chans har avgjorts ikväll. Personligen tycker jag resultatet är helt acceptabelt. Det viktigaste var att inte Scotts och Amy Diamond gick vidare. Kan ingen berätta för Amy att hon är 17 år och inte 12? Det börjar bli dags att hon tar av sig sina snowjoggings! Mer förvånande är att Aftonbladet har en omröstning bland läsarna om vem som vinner finalen. Omröstningen toppas klart av Caroline af Ugglas. Har inte folk förstått att det är Agnes som är bäst?
- Föga förvånande urartade demonstrationerna mot tennismatchen i Malmö i kravaller. Man får gärna kritisera Israel, men Reepalus idrottsbojkott är ändå patetisk. Han sade inte ett ord när damlandslaget i fotboll mötte Nordkorea. Nästa år står dessutom Malmö som värd för handbolls-VM. I år mötte Sverige t ex diktaturen Kuba i handbolls-VM. Hur har Reepalu tänkt styra upp spelschemat?
- Lars Ohly skriver idag ett inlägg på Svd:s brännpunkt där han behandlar ämnet löner och bonusar. Ett ganska nyanserat inlägg där han faktiskt är tydlig på en viktig punkt. Han skriver " Staten kan inte styra över chefslönerna i det privata näringslivet annat än genom att bilda opinion och föregå med gott exempel." Han instämmer således helt i min linje i mitt förra inlägg om att staten aldrig kan påverka vad företag och privatpersoner väljer att spendera sina nettopengar på. Det vore befriande om Sven-Erik Österberg valde att lyssna på Lars Ohly!
- Såg ni dubbelmatchen i DC-mötet mot Israel? Om inte blir demonstrationerna än mer komiska! Det är inte idrott på absoluta toppnivå vi pratar om. Den ena israelen var klart överviktig. Det är bra för honom att få komma ut och röra på sig. Hans träning behöver dessutom inte motarbetas av 8000 demonstranter.
- Johan Wissman vann EM-guld på 400 meter. Kul och grattis! Frågan är bara varför friidrottens dopingdebatt helt tystar i media så fort en svensk vinner?
- Idag har jag dessutom hunnit med ett avsnitt av brittiska versionen av "Du är vad du äter". Avsnittets höjdpunkt var när deltagaren fick klart för sig att man kunde äta fisken lax. Det var tydligen inte standard hos hans lokala fish & chips-leverantör!
torsdag 5 mars 2009
Mitt och ditt
Har precis tittat på SVT:s Debatt och lyssnat på företrädare för IF Metall och deras delvis upprörda medlemmar. Den facklige representanten från Volvo Lastvagnar i Umeå krävde att regeringen aktivt skulle vidta åtgärder som förbjöd aktieutdelning i företag under vissa omständigheter. Än mer förvånande var att Sven-Erik Österberg sade sig vara beredd att se över möjligheterna för en sådan lagstiftning. Förstår dessa företrädare vad de säger? De menar alltså att staten skall bestämma vad de privata företagsägarna skall göra med vinstmedel som blivit kvar efter skatt. Ett system som hör hemma på Kuba och i Sovjetunionen men inte i en rättssäker demokrati. Såväl företagare som privatpersoner måste ha rätt att själva bestämma hur kapital skall konsumeras eller investeras. Det är ytterst märkligt att en sådan fråga överhuvud taget kan komma upp till diskussion på andra ställen än på Kommunsitiska partiets årsmöte.
På samma sätt blir jag förvånad över hur utomstånede personer kan ha så starka åsikter om hur ett företags ägare väljer att spendera sina pengar. Om ägarna i ett bolag vill avstå sina pengar och ge ledningen en redig bonus, så måste de ha rätt att fatta sådana beslut. Om detta sker i ett bolag med problem och som varslar personal, så har jag full förståelse för om såväl personal som det lokala facket blir upprörda. I sådana fall kan man också ifrågasätta om det var rätt beslut av ägarna. Kanske hade det varit mer lönsamt att hålla hela personalen vid gott mod? Men en viktig grundprincip är att ägarna måste få spendera sina egna pengarna på, vad de menar, är bästa sätt. Jag hoppas, och tror, att Sven-Erik Österberg tillslut kommer att hålla med mig när han är klar med sin översyn. Vad blir annars nästa steg? Ska jag som egenföretagare löneförhandla med finansministern?
På samma sätt blir jag förvånad över hur utomstånede personer kan ha så starka åsikter om hur ett företags ägare väljer att spendera sina pengar. Om ägarna i ett bolag vill avstå sina pengar och ge ledningen en redig bonus, så måste de ha rätt att fatta sådana beslut. Om detta sker i ett bolag med problem och som varslar personal, så har jag full förståelse för om såväl personal som det lokala facket blir upprörda. I sådana fall kan man också ifrågasätta om det var rätt beslut av ägarna. Kanske hade det varit mer lönsamt att hålla hela personalen vid gott mod? Men en viktig grundprincip är att ägarna måste få spendera sina egna pengarna på, vad de menar, är bästa sätt. Jag hoppas, och tror, att Sven-Erik Österberg tillslut kommer att hålla med mig när han är klar med sin översyn. Vad blir annars nästa steg? Ska jag som egenföretagare löneförhandla med finansministern?
onsdag 4 mars 2009
Pirate Bay-pajas
Idag meddelar den åtalade Peter Sunde från Pirate Bay på sin blogg att han väljer att gå med i Miljöpartiet. Han säger sig dock ha åsikter som står mer till vänster än deras genomsnittsväljare. Han skriver:
"Idag kommer jag alltså ut, som miljöpartist! Och jag hoppas att partiet kan se mig som en tillgång och låta mig få dra partiet lite mer åt vänster."
Detta är samma man som har valt att fly svensk skattelagstiftning och som driver sitt bolag via skatteparadis på British Virgin islands. Oj, vad det är härligt att betala skatt! Vilken pajas!
"Idag kommer jag alltså ut, som miljöpartist! Och jag hoppas att partiet kan se mig som en tillgång och låta mig få dra partiet lite mer åt vänster."
Detta är samma man som har valt att fly svensk skattelagstiftning och som driver sitt bolag via skatteparadis på British Virgin islands. Oj, vad det är härligt att betala skatt! Vilken pajas!
Åtgärder från regeringen
Efter Metalls uppgörelser om möjlighet till tillfälliga lönesänkningar/arbetstidsförkortning ökar nu kraven på att även såväl tjänstemän som ledning ska ta sitt ansvar och acceptera liknande åtgärder. Det är naturligt och sådana ågräder kan särkerligen vara en lösning för vissa företag med tillfälliga problem.
Inom fack- och arbetarrörelsen får Metall såväl skarp kritik som beröm för sitt agerande. Man är dock enig i kritiken mot regeringen som man tycker är alltför passiv och gör alldeles för lite för att motverka krisen. Denna kritik blir dock en aning komisk om man tänker ett steg längre.
Sverige har idag haft världens högsta alternativt näst högsta skattetryck på runt 48 % av BNP. Det finns således ingen annan regering som gör så mycket som den svenska. Det finns ingen regering som spenderar så mycket pengar och därmed finns det inget land i världen där staten och politikerna kontrollerar en sådan stor andel av verksamheten i samhället. Blir det inte då, mot den bakgrunden, lite lustigt att höra Sven-Erik Österberg och Thomas Östros aggressiva utfall? Kritiken lyder att regeringen inte gör någonting. Skattetrycket säger att regeringen gör absolut mest i världen. Varför väljer man att blunda för detta faktum?
Än mer komiskt blir det när samma Socialdemokrater hyllar de krisprogram som läggs fram av Sarkozy och Obama. Varför glömmer ni det faktum att den svenska regeringen spenderar betydligt mer pengar än dessa båda herrar?
Socialdemokraterna och Mona Sahlins hyllningar av Obama är nästan skrämmande och tyder på att hon mer ägnar sig åt verklighetsfrämmande drömmar än åt realistiska observationer. Obama står för ett skattetryck på 28 % av BNP. Regeringen Reinfeldt har sänkt det svenska skattetrycket till 48 % av BNP. Det innebär att Reinfeldt står för ett skattetryck som är 70 % högre än Obamas. Trots detta är det, enligt Sahlin och Socialdemokraterna, Obama som tar ansvar i krisen medan Reinfeldt har raserat det svenska samhället med oansvariga skattesänkningar.
Detta är intressant att tänka på när Socialdemokraterna går på i sin kritik mot regeringen. Varför ska vi öka skatteutgifterna ännu mer? Räcker det inte med att vi spenderar mest i världen? Är inte det ett krispaket som borde räcka?
Inom fack- och arbetarrörelsen får Metall såväl skarp kritik som beröm för sitt agerande. Man är dock enig i kritiken mot regeringen som man tycker är alltför passiv och gör alldeles för lite för att motverka krisen. Denna kritik blir dock en aning komisk om man tänker ett steg längre.
Sverige har idag haft världens högsta alternativt näst högsta skattetryck på runt 48 % av BNP. Det finns således ingen annan regering som gör så mycket som den svenska. Det finns ingen regering som spenderar så mycket pengar och därmed finns det inget land i världen där staten och politikerna kontrollerar en sådan stor andel av verksamheten i samhället. Blir det inte då, mot den bakgrunden, lite lustigt att höra Sven-Erik Österberg och Thomas Östros aggressiva utfall? Kritiken lyder att regeringen inte gör någonting. Skattetrycket säger att regeringen gör absolut mest i världen. Varför väljer man att blunda för detta faktum?
Än mer komiskt blir det när samma Socialdemokrater hyllar de krisprogram som läggs fram av Sarkozy och Obama. Varför glömmer ni det faktum att den svenska regeringen spenderar betydligt mer pengar än dessa båda herrar?
Socialdemokraterna och Mona Sahlins hyllningar av Obama är nästan skrämmande och tyder på att hon mer ägnar sig åt verklighetsfrämmande drömmar än åt realistiska observationer. Obama står för ett skattetryck på 28 % av BNP. Regeringen Reinfeldt har sänkt det svenska skattetrycket till 48 % av BNP. Det innebär att Reinfeldt står för ett skattetryck som är 70 % högre än Obamas. Trots detta är det, enligt Sahlin och Socialdemokraterna, Obama som tar ansvar i krisen medan Reinfeldt har raserat det svenska samhället med oansvariga skattesänkningar.
Detta är intressant att tänka på när Socialdemokraterna går på i sin kritik mot regeringen. Varför ska vi öka skatteutgifterna ännu mer? Räcker det inte med att vi spenderar mest i världen? Är inte det ett krispaket som borde räcka?
måndag 2 mars 2009
Kreativt
Idag har en uppgörelse träffats mellan Metall och arbetsgivarna som innebär att lönen i vissa fall kan sänkas till 80 procent för att reda ut den kris som industrin just nu upplever. Jag tycker denna uppgörelse i grund och botten är positiv och visar på en god vilja och en handlingskraft från såväl arbetsgivare som fackförening. Jag är övertygad om att detta, speciellt i lite mindre företag, kan ha en klart positiv effekt som gör att fler företag överlever och att uppsägningar därmed kan begränsas.
Jag är dock inte lika säker på att denna typ av åtgärder är rätt väg att gå i samhället som helhet. Det finns klara nackdelar. Risken är uppenbar att detta leder till en nedåtgående spiral där såväl löner som priser sjunker. En sådan deflationsutveckling är helt klart negativ. Det innebär att konsumenter väntar med inköp samt att såväl företag som offentliga institutioner gärna skjuter på nödvändiga investeringar. En sådan deflationsspiral riskerar i allra högsta grad att förlänga krisen.
Jag tror inte heller på att lönesänkningar är någon långsiktigt bra lösning för företag med problem. Det finns nämligen ingen garanti för att företagen, trots denna typ av åtgärd, överlever. Det tar således alltför lång tid innan en oundviklig konkurs sker vilket i sin tur leder till att omställningen till ny produktion och utveckling i samhället tar onödigt lång tid.
Problemen är således uppenbara, även om jag tror att det är rätt väg att gå just i det aktuella exemplet. Industrin har drabbats extremt mycket hårdare än andra branscher av krisen samtidigt som de metallanställda har så pass höga löner att det finns utrymme för flexibilitet. Metall har historiskt varit oerhört framgångsrika i sina lönerörelser, vilket gör att det finns utrymme för sänkningar på 20 procent utan att de anställda hamnar på bar backe. Att sänka lönen lika mycket för kommunalanställd vårdpersonal är i allra högsta grad såväl svårare som mer känsligt.
Metall agerar därmed rätt och tillvaratar sina medlemmars intressen på ett bra sätt. Samtidigt höjs kritiska röster från andra LO-förbund. I grund och botten har jag förståelse för detta och själv vill jag inte se att denna typ av företelse sprider sig i samhället på grund av de problem jag redogjort för. Faktum är att Metall drabbas hårt samtidigt som lönerna är så pass goda att det finns utrymme för sänkningar. Sedan kan man alltid undra hur det står till med lojaliteten och solidariteten inom LO. Hur förklarar man att en LO-anställd metallare har en lön som är 50 procent högre än LO-anställd vårdpersonal inom Kommunal?
Jag är dock inte lika säker på att denna typ av åtgärder är rätt väg att gå i samhället som helhet. Det finns klara nackdelar. Risken är uppenbar att detta leder till en nedåtgående spiral där såväl löner som priser sjunker. En sådan deflationsutveckling är helt klart negativ. Det innebär att konsumenter väntar med inköp samt att såväl företag som offentliga institutioner gärna skjuter på nödvändiga investeringar. En sådan deflationsspiral riskerar i allra högsta grad att förlänga krisen.
Jag tror inte heller på att lönesänkningar är någon långsiktigt bra lösning för företag med problem. Det finns nämligen ingen garanti för att företagen, trots denna typ av åtgärd, överlever. Det tar således alltför lång tid innan en oundviklig konkurs sker vilket i sin tur leder till att omställningen till ny produktion och utveckling i samhället tar onödigt lång tid.
Problemen är således uppenbara, även om jag tror att det är rätt väg att gå just i det aktuella exemplet. Industrin har drabbats extremt mycket hårdare än andra branscher av krisen samtidigt som de metallanställda har så pass höga löner att det finns utrymme för flexibilitet. Metall har historiskt varit oerhört framgångsrika i sina lönerörelser, vilket gör att det finns utrymme för sänkningar på 20 procent utan att de anställda hamnar på bar backe. Att sänka lönen lika mycket för kommunalanställd vårdpersonal är i allra högsta grad såväl svårare som mer känsligt.
Metall agerar därmed rätt och tillvaratar sina medlemmars intressen på ett bra sätt. Samtidigt höjs kritiska röster från andra LO-förbund. I grund och botten har jag förståelse för detta och själv vill jag inte se att denna typ av företelse sprider sig i samhället på grund av de problem jag redogjort för. Faktum är att Metall drabbas hårt samtidigt som lönerna är så pass goda att det finns utrymme för sänkningar. Sedan kan man alltid undra hur det står till med lojaliteten och solidariteten inom LO. Hur förklarar man att en LO-anställd metallare har en lön som är 50 procent högre än LO-anställd vårdpersonal inom Kommunal?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)