Ikväll presenterade G20 länderna en omfattande plan med ökade satsningar för att få världsekonomin på fötter. Det är glädjande att länderna kunnat enas om en gemensam plan. Än mer positivt är det att planen också innehåller löften och åtgärder som innebär att frihandeln inte ska begränsas. Detta har annars varit, i mina ögon, ett stort orosmoment efter Obamas populistiska utspel i valrörelsen. Denna globala stimulans tillsammans med en fortsatt frihandelsvänlig politik är precis den medicin som den exportberoende svenska ekonomin behöver.
På hemmaplan fortsätter debatten kring regeringens linje som kritiseras för att vara alltför passiv. Idag presenterade Dagens Industri (ej online) en sammanställning från OECD på hur stora finanspolitiksa stimulanser de olika länderna gör för att bekämpa krisen. Här har man räknat samman de extra satsningar man gjort under krisen tillsammans med de extra utgifter som på ett naturligt sätt belastar statsbudgeten på grund av det ansträngda läget, så kallade automatiska stabilisatorer i form av t ex A-kassa och socialbidrag.
I tabellen kan vi konstatera att Sverige således gör de absolut största satsningarna av alla jämförbara industriländer med krisrelaterade utgifter på drygt tolv procent av BNP. Detta ska jämföras med USA:s elva, Tysklands nio och Frankrikes sju procent av BNP.
Oavsett om man tycker att regeringen gör rätt eller fel, så kan vi alla fall konstatera att oppositionen har fel i sin argumentation där man ofta hävdar att vi har en regering som inte gör, i princip något, för att dämpa krisens effekter. Med OECD:s högsta krisrelaterade utgifter, så är detta uppenbart en felaktig kritik. Det är med andra ord Socialdemokraterna som vill, ur ett internationellt perspektiv, vidta extraordinära åtgärder. Detta är inte det intryck man får i den politiska debatten. Antingen har Reinfeldt brustit i pedagogisk förmåga, alternativt så trivs han bra med imagen som en eftertänksam och sparsam regeringschef trots att det flödar pengar ur statskassan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
G20-mötesutfallet övertygar inte mig. De satsade pengarna går till krediter och garantier och är således en passiv/öppnande, men inte aktiv/drivande åtgärd. Finansieringen däremot, belastar statsbudgetarna, och om detta möts med nedskärningar erhålles motsvarande alktiv/drivande nedåtpress på konjunkturen, vilken upphäver stimulansen genom att pressa ner de disponibla nationalinkomsterna vilket ger ett kvalitativt nollsummespel, där minussidan har försteg genom sin drivande karaktär. Utfallet blir då att de rika gagnas (genom bl a höjda aktiekurser) medan de fattiga förlorar genom nedskärningarna. Det här ser i mina ögon ut som humbug och finansiellt hokuspokus.
SvaraRadera- Peter Ingestad, Solna