Varför spendera när det inte ökar efterfrågan?

Igår kom Konjunkturinstitutet med en prognos som talade om kraftigt fallande BNP och rekordhöga arbetslöshetssiffror. Idag svarade regeringen med en ännu dystrare framtidsbild där man spår en arbetslöshet på närmare tolv procent. Klart är att resten av året blir oerhört tufft, att nästan alla drabbas och att vissa grupper kommer att få det mycket svårt.

Sedan har vi nästa fråga. Vad ska vi göra åt problemen? Här går åsikterna starkt isär. Thomas Östros menar att regeringen spenderar alldeles för lite pengar, trots det budgetunderskott som redan uppstått. Han menar att regeringen istället valt att sänka skatten för de rika istället för att prioritera åtgärder som dämpar krisen. Anders Borg å andra sidan menar att den svenska regeringen vidtagit långtgående åtgärder och att ytterligare satsningar vore oansvariga med tanke på statsfinanserna. Självklart går det inte att veta vem som har rätt. Om man visste det skulle man fått Nobelpriset i ekonomi. Årets pristagare heter Paul Krugman och är en ivrig anhängare av Keynes och lutar således helt klart åt Östros linje. En ståndpunkt som jag tror fyller en funktion i USA, men som vore olycklig för Sverige.

Jag tror USA kan behöva stimulans med tanke på att de offentliga utgifterna traditionellt sett ligger på en oerhört låg nivå. Den amerikanska ekonomin drivs att privat konsumtion, vilket skapar problem i ett läge som detta. Sedan är det mycket möjligt att Obama gått väl långt med tanke på det gigantiska budgetunderskott som uppstått. Många vill t o m utmåla USA som ett sjunkande skepp som kommer att explodera innan stormakten helt försvinner. Detta är en överdrift. Det amerikanska budgetunderskottet är klart mindre per capita än vad Sverige hade under 90-tals krisen. Det finns, med andra ord, en väg ut ur krisen.

Den svenska ekonomin är raka motsatsen till den amerikanska eftersom vi har en väldigt låg privat konsumtion. Istället är det den offentliga konsumtionen som ligger i absoluta världstoppen. Att i nuläget öka den offentliga konsumtionen ger inte alls samma effekt i Sverige som i USA. Vi är istället ett av världens mest exportberoende länder. Därför drabbas vi väldigt hårt av en global kris. Vi kan tydligt se att de största problemen i svensk ekonomi också återfinns i exportberoende företag i privat sektor. Dessa kommer inte på något sätt att gynnas av ökade offentliga utgifter i Sverige. Ökade utgifter i den svenska statsbudgeten innebär inte en större efterfrågan för SKF, Autoliv, Atlas Copco, Sandvik eller Volvo. Vi löser således inte problemen genom ökade utgifter. Däremot gynnas vår exportindustri av de offentliga stimulanser som sker på våra exportmarknader i t ex USA, Kina och Tyskland. Vi har således en möjlighet att åka snålskjuts på andra länders satsningar.

De svenska offentliga utgifterna, som redan är högst i världen, blir per automatik högre i en lågkonjunktur på grund av vårt välfärdssystem. Att i det läget satsa ännu mer skattemedel tycker jag vore olyckligt. Det som krävs för att vi skall få bukt med problemen är att världsekonomin kommer igång. Där har en svensk utgiftsökning en högst marginell betydelse. Samma utgifter som skulle skapa ännu större problem i statsfinanserna och i sin tur än större problem när väl vändningen kommer. Ett typexempel på ett land som stimulerade ekonomin så att man fullständigt gick in i väggen hittar vi i Japan. Tokyobörsen står på 26 års lägsta samtidigt som det japanska budgetunderskottet är det högsta i världen. Vi har därmed fått en gigantisk ekonomi som stått och stampat i snart 30 års tid. Anledningen: jo, man stimulerade ekonomin under en kris vilket raserade alla möjligheter till en god framtida utveckling.

Jag tycker således Borg gör rätt som håller hårt i plånboken. Inte för att stimulanser behöver vara fel, utan för att svaga statsfinanser ställer till problem samtidigt som vår exportindustri inte gynnas av ökade utgifter. Sandvik säljer inte mer specialstål för att Borg ger barnfamiljerna ett extra barnbidrag.

Den enda stimulans som jag tycker är rimlig är ett visst tillskott till kommunerna. De sköter fundamentala uppgifter och drabbas självklart hårt av ett minskat skatteunderlag. Det vore bra om krisens effekter kunde bli så små som möjligt inom t ex skola och åldringsvård. Därmed inte sagt att kommunerna inte ska vara med att ta sin del av bördan. Det är uppenbart att viss kommunal verksamhet är överflödig och/eller drivs på ett ineffektivt sätt. Här kan man självklart rationalisera och effektivisera. Därför är det viktigt att man inte går på SKL:s argumentation rakt av utan är restriktiv även med dessa extra stöd, som jag trots allt tror är nödvändiga.

Grundläggande i en kris är att vi inte tappar respekten för skattemedel. Det är lätt att peka på att det behövs några miljarder här och några miljarder där. Det är också lätt att hävda att välfärdssystemen raseras och att allt var mycket bättre förr. Så är det nämligen inte. Det är våra krav och förväntningar som höjts. Det visar, inte minst, SKL:s något nedtystande rapport "Ökade kostnader för välfärden". Där kan vi läsa att välfärdssatsningarna aldrig varit så stora och att de konstant har ökat med cirka en procent mer än vad som krävs av demografiska skäl sedan 1980. Välfärden har alltså aldrig varit så kostsam och så omfattande som idag.

Att det ser ut som rapporten beskriver är svårt att tro när man lyssnar på den offentliga debatten där det är synd om såväl barn, ungdomar, pensionärer, invandrare, studenter, lärare, arbetare och småföretagare. Det är egentligen bara bankchefer som inte får sympati för sina utgiftskrav!

Jag tycker vi kan nöja oss med att konstatera att vi har världens högsta skatter och att vi aldrig gjort större välfärdssatsningar. Borde inte det vara en tillräckligt bra grund för att möta en tuff kris? Det kommer att bli jobbigt, men jag uppskattar att regeringen håller ordning på statsfinanserna. Då står vi väl rustade när vändningen kommer. Den vändning som vi väntar på men inte kan styra över. Ibland är det lite jobbigt att vara så exportberoende. Det är dock ett val vi gjort själva. Med världens högsta skattetryck kommer vi aldrig att få en ekonomi som kan leva på inhemsk privatkonsumtion. Vi har själva valt en politik där vi valt bort denna sektor som på egen hand skapat ett välstånd i USA som gjort att amerikanen har en BNP som är, än i dag, 25 % högre än svenskens. Men det löser sig väl om vi höjer skatten och stimulerar ekonomin med offentliga utgifter, eller?